Konsert/Dans
Flamencokväll
med Gabriella Gutarra, dans, José Antonio Camacho "El Piripi", gitarr, Antonio Carrasco, sång. Atmosfär, Linköpings konserthus 30/3
Flamenco är en konstform som lever på kommunikation, närvaro och publikkontakt. Att nyttja en lokal som Atmosfär med avspänd klubbkänsla, är att föredra framför större konsertscener. Det blir en tätare respons och atmosfär...
Den blandade publiken denna kväll hade gärna tagit emot mer av både dans och sång. Programmet kändes lite kort och flera sånger var ovanligt korta för flamenco. Men det var å andra sidan en hög intensitet och mycket energi som förmedlades från den lilla scenen.
Gabriella Gutarra har betytt mycket för flamencons spridning i Sverige. Bosatt i Stockholm har hon under många år undervisat, och turnerat runt i landet. Flamencon -- som dans, men också som mångkulturellt uttryck, har på senare år fått allt fler svenska utövare.
Men sången och gitarrmusikens karaktär är förstås svår att överföra till nordiska breddgrader. Här mötte vi två musiker från södra Spanien, av högsta klass. Framför allt imponerades jag av "El Piripis" gitarrspel. Något som också fick mycket utrymme, med två soloinslag.
Det var ett dynamiskt och innovativt spel. Mycket mer än bara de välkända harmonierna och klichéerna. Det var också tekniskt briljant i detaljerna. Pulsen och rytmerna drev hela tiden på, och gitarren var på det sättet motorn bakom hela framförandet.
Men även i samspelet fångades jag av den rytmiska tätheten. Handklapp, kastanjetter och danssteg, smälte in med gitarren till en stark, vibrerande helhet. Allt strikt koreograferat. Förutom rytmisk ekvilibrism, utmärks Gutarras dans av egensinniga gester. Hennes dans är oförutsägbar och har hög spänning. Uttrycket är ofta ganska hårt och kraftfullt. Men mot slutet blev det mer lekfullt och avspänt.