Först ut var performanceartisten Charlotte Engelkes med ett för musikdagarna annorlunda bidrag. Hon skojade med och vände upp och ner på Schubert med hjälp av en hel arsenal av uttryck: dans, sång, inspelad musik, kommunikation på tyska, engelska och svenska, en ytterst sparsmakad rekvisita som hon använde på ett finurligt och överraskande sätt. Hon röjde runt med fria associationer utifrån sångcykler som knappast har skämtats så mycket med genom åren: ”Die schöne Müllerin”, ”Winterreise”, ”Der Tod und das Mädchen”.
Roligt men svårtFör publiken gällde det att ha sinnesparabolerna uppfällda hela tiden, jag såg flera som satt med gapande munnar när Engelkes hjulade runt där framme och fäste en gredelin skumplastfisk på processionskorset. Hon märkte nog det där, för hon kände sig föranledd att i en parentes säga ”det gör inget om ni inte förstår!” Men det var roligt också, fast undertecknad medger svårigheten att leverera en konventionell recension…
En klassikerMer konventionellt blev det i stället efter paus i och med framförandet av ”Forellkvintetten”, en av de kammarmusikaliska klassikerna.Variationssatsen är den mest kända, men jag har också ett gott öga till den livfulla tredje satsen. Musikerna gav verket en själfull och lyssnarvänlig tolkning. Samspelet mellan piano och stråkar utformades elegant. Pianots oktaverade och sångbara melodier, som porlade mjukt och känsligt från Shan-Shan Suns fingrar, lät underbart till stråkarnas inpass och ackordläggningar. I första hand är det violinen som konverserar med pianot, övriga stråkar har oftast en mer stödjande funktion.
Strålande veckaDet jag har fått ta del av under den här musikveckan har varit strålande! Musiker, konstnärlig ledning, administratörer, funktionärer, arrangörer, sponsorer och säkert flera andra har därmed gjort ett mycket gott arbete.