Sommarkvällen är ljum i Folkets Park i Linköping. I ett hörn av parken sitter ett gäng från Lithe Blås och jammar och några par tar tillfället i akt att dansa till. Linköpings stolthet, Röda armens gosskör, hörs från scenen framför Cupolen och man ser en balett dansande sakta därtill.
Någonstans i Parken finns en punkt där musiken från alla håll och kanter låter lika högt. Där hörs skillnaderna mellan den klassiska marschorksterlikande studentorkestern och de moderna jazziga eller rockiga.
Ett annat sätt att höra skillnaden är att sitta still och låta orkestrarna passera förbi under fem timmar i Concerto Grosso i Konserteatern.
Den tyvärr lilla allmänhet som kom fick fundera över om en studentorkester skall vara rolig och spexig och ha balett och bjuda på galna upptåg. Eller skall den vara en vanlig orkester med studenter uti. Det var många av orkestrarna som hade svårt att få upp ångan efter två dagar spelande och kårtege och var därför var överraskande bleka.
Snösvänget från Umeå bjöd dock bland annat på en på rygghjulande saxofonist, ganska rörig musik men ett kul massolo på näsflöjter.
Lithe Blås Linköpings, hade lite svårt med ångtrycket vid sitt framförande. Lite för mycket folk och vilja. Däremot kul och spexig och oväntat dramatisk show. Publiken och orkester drog efter andan när balettens människopyramid plötsligt rasade. Först framåt natten vaknade Lithe Blås till musikaliskt vid spelningarna ute på området.
Gamla hederliga PromenadorQuestern från Stockholm. Så bra när SOF började för 20 år sedan men därefter bleknande. Nu börjar man känna igen dem igen. Släpp aldrig Zambezi! Signaturmelodin till Lille Fridolf och baletten jättelajbans.
Så trädde Humpsvakar in. Den galna studentorkestern från Esbo i Finland. Upptågen är så geniala och galna att de knappt kan beskrivas. Bara det att hiva in en kyckling bakom ett skynke på scenen och låta den komma flygande ut grillad!! Ljudet och publikens min när orkesterns ölburkssabotör med jätteslägga angriper en ölburk fylld med betong får mig att skratta fortfarande...
Dessutom spelar de skärpt disciplinerat och bra. Deras tangopotpurri var en höjdare.
Bleckhornen från Lund gjorde heller ingen besviken. Klassisk studentorkestersättning, en bra balett och Sheik of Araby i ett rakt och svängigt utförande.
Tongångarna från Göteborg, brukar alltid toppa formen till SOF. Orkestern har alltid haft bra vokalister men i år hade man tvingats ta in en ny. Emma Brattgård. En fullträff. Hon smälte publiken med sin röst i "Diamonds are girls best friends".
Alte kamereren Lund, bra ljud bra balett. Skalärmusikkåren, Stockholm, överraskade med tungt och bra i bästa Luis Russelstil och en av de bästa rytmsektionerna.
Tyska Akablas flyttade hela publiken tillbaka till tidiga 60-talets skoldanser med sitt smäktande och sköna Billy Vaughn-potpurri.
Attraktionsorkestern från Uppsala kom med en balett som nog Tongångarnes duktiga Patriciabaletten bör se upp för.
Men så kom "SOSSu", Savolax nationsband vid Helsingfors universitet på svenska, tre gånger längre på finska. Denna vansinniga orkester med fioler, cellos blås, flöjter i en salig och skön blandning
Bandets frontfigur cellisten Seppo i huckle kacklar gumlikt med publiken. Hans och orkesterkollegornas plastik i csardas, hårt svängande rock och samba blir en musikalisk chock.
Så galen och musikalisk gränsbrytande skall en bra studentorkester vara. Maria Koskinens sång gör det inte sämre.
-Det här är det bästa jag hört suckade en Lithe Blåsare i mitt öra.
Han hade rätt.