Konsert
Andreas Öberg & Hot Club de Suède
Atmosfär, Linköpings konserthus, 10/10
Den här populära trion håller Django Reinhardts arv levande. Öberg, ett stort gitarrnamn på kontinenten, är centralfigur. Dock delas soloutrymme och strålglans kamratligt mellan honom och bröderna Lundgren, gitarristen Gustav och basisten Hampus.
Musiken är charmig och genererar gott humör. De tre är oerhört tekniska och fingerfärdiga, ett axiom för den här typen av jazz. Det imponerar, men ibland önskar jag att det fenomenala racerspelet inte dominerade så till den grad. Även i ballader som "Moonglow" hinner det bara gå ett par takter innan fyrverkerierna sprakar igång. Efter tre-fyra låtar har vi fattat flera gånger om att de är snabbast i stan.
Jag vet inte hur Gustav Lundgren brukar se ut på scenen, men i första setet gjorde han ett uttråkat och avigt intryck. Kanske fick den krånglande ljudtekniken honom ur balans. Det märktes ingen support mellan honom och Öberg i gitarrduellerna. Efter paus mjuknade han och vibrationerna förbättrades.
Jag böjer mig för hantverket, för det avspända framträdandet och för förmågan att kunna improvisera ihop ett program utifrån impulser och publikens önskemål.
Men jag medger också att det efter två timmars konsert kändes som om de flesta tricks och licks var avverkade.