Linköpings symfoniorkester
Ann -- Christine Larsson, sopran
Henrik Holmberg, tenor
Jon Terje Svendsen, dirigent
Linköpings konsertsal
Nyårskonsert med "musik från balernas Wien" -- det låter festligt och så vill vi ju ha det på årets sista dag. Men, förlåt: hos mig ville den där riktiga feststämningen inte infinna sig. Ingen skugga skall falla över arrangörer och arrangemang; en ofattbart grym verklighet är i dessa dagar vårt gemensamma öde. Att inleda konserten med en tyst minut förefaller mig -- och jag tror alla andra -- som ett klokt uttryck för vår famlande medkänsla.
Men så blev det konsert. Uvertyren till "Glada änkan", som inledde programmet, föreföll mig till en början något avvaktande, men det tog sig -- verkligen!
I partierna ur Gounods "Faust", som sedan följde och där vi också fick höra Henrik Holmberg, blev det dessvärre så att ackompanjemanget gjorde det svårt att tillräckligt bra uppfatta de båda solisterna.
Ursäkta min gnällighet, men samma intryck fick jag av arian ur Verdis "Rigoletto"; inte ens hertigen av Mantua blev fullt hörbar när han (för att nu citera en gammal svensk översättning) förkunnade att "O, I kvinnor, jag älskar er alla" ("Questa o Quella").
Älsklighet och behag visade Ann-Christine Larsson i Adèles vackra "Mein Herr Marquis" ur
"Läderlappen", innan orkestern angav syftet med den kommande pausen genom att spela Hans Christian Lumbyes "Champagnegalopp".
Den andra avdelningen inleddes med att orkestern verkligen visade upp sig i Johann Strauss "Radetskymarsch", och så var det dags för Mozart.
I slutet av andra akten i "Don Giovanni" sjunger Donna Anna ett recitativ och en aria där hon vänder sig till Don Ottavio: "Crudele, Ah, no mio bene", och "Non mi dir". Här förmedlades innerlighet och kärlek; det blev riktig bra!
Och i fortsättningen var Ann-Christine Larsson, föreföll det mig, verkligen på sin mammas gata. "Toscas bön " gjordes med fin inlevelse; minsann tyckte solisten verkligen om att sjunga den! Och i den (möjligen enda verkligen) kända arian ur Puccinis "Gianni Schicchi" -- den som börjar "O mio babbino caro" -- klingade det verkligen ömsint och älskansvärt.
Extranumret -- som till och med var annonserat i programmet -- var finalen ur första akten av "Bohème". Där, vill jag påstå, kom båda solisterna allra mest kom till sin rätt ; ett skäl är att ackompanjemanget till en början utgjordes av stråkar och återhållsamma träblåsare.