Linköpings symfoniorkester (dirigent: Per Borin, sångsolist: Sirkka Lamminen)
Linköpings Balettförening (koreograf: Marlene Jacobsson)
Linköping
31 december
Festkonserten vid detta årsskifte följde traditionella mönster. Linköpings egen orkester återkom här till samarbetet med balettföreningen i staden. Det blev några vackra dansinslag som en extra krydda på den praktfulla och präktiga nyårsmenyn.
Orkestern präglades av en utökad skara yngre musikanter: hemvändare från musikstudier som gärna ville fira sitt jullov med att medverka här. Dirigenten Per Borin var ju också något av en återvändare, även om det var ganska många år sedan han ledde musik vid Linköpings universitet.
Återkommande i programmet, och från tidigare år, var Johann Strauss den yngre. Och visst hör hans valser nyåret till. Här inleddes med musik ur "Läderlappen". Lämpligen först en energisk och snabb uvertyr.
Operetten är en ganska uppsluppen och galen historia vilket sångsolisten Sirkka Lamminen tagit fasta på genom att dölja sitt muntra ansikte bakom en teatermask medan hon inlevelsefullt besjöng och kurtiserade en markis.
Musikaliskt hört visade hon prov på kraft och intensitet. Framförallt det höga registret hade en stark och bärande klang. Tjusig och imponerande bravursång.
I en lugn och stadig, skridskoåkande vals (Waldteufel) fångades jag av bjällrorna i slagverket. Det förstärkte en stämningsfull och vintrig julkänsla.
Till en mazurka av Delibes gjorde en stor grupp dansare entré, effektfullt klädda i svart och vitt. I denna koreografi hade Marlene Jacobsson tagit fasta på den traditionella dansen, ibland i par. Det var stamp i golv och handklapp i fin rytmisk samklang med orkestern.
Även Per Borin gillade att stampa i golvet vid tillfällen i programmet då han verkligen ville elda på musikerna. I den här sortens repertoar så var det knappast störande utan snarare relevant.
Även på andra sätt var Borin mycket engagerad i sin musikaliska ledning. Han tog ut svängarna ordentligt vad gällde tempo, vilket gav oväntat liv åt en del gamla slagdängor.
Han var noggrann med detaljer som harpa och slagverk, vilket också gav lite extra lyster åt en ganska snäll och utslätad repertoar.
Konsertens andra del hade sina starkaste nummer i balettmusiken till Tjajkovskijs "Törnrosa" och Prokofievs "Romeo och Julia". Där ingick förstås dansare som levandegjorde och fördjupade musiken på ett både vackert och medryckande sätt. Lamminens bästa insats blev sången ur Bernsteins musikal "Candide". Här fanns både melankoli och en expressiv koloratur.