Pernilla Wahlgren påvisade konceptet redan 1985: att en slagdänga ska omges av två dansare, utgöras av enkla refränger och inkludera en del eftertryck i rösten. Den formeln har egentligen bara kompletterats med tydligare basgångar, i övrigt är mycket oförändrat. Åtminstone om man ska tro scenframförandena på årets Rix FM Festival i Linköping. Lägg därtill att flera av artisterna utseendemässigt är förbryllande lika varandra: Oscar Zia, Josef Johansson och Eric Saade, och du inser snart att likriktning snarare än unikum genomsyrar festivalen. Visst är det roligt att augustikvällen bjuder på en så namnkunnig laguppställning, härligt att så många personer tagit sig till Kungsträdgården – det här är verkligen en folkfest -, och kul att ett radband av hits framförs. Men, en skvalradiokanal som har för vana att avbryta låtföljder med reklam, demonstrerar på samma sätt att man trots fartfyllda dansrörelser, lättfångade textrader, röstförmågor och basljud, tappar tempo och slarvar bort lite av det glädjefnattande som borde fått genomsyra kvällen. Liktydigt med ett av kvällens tidiga nummer Panetoz ”Dansa, pausa”, blir festivalen en blandning av festyra och återkommande avbrott.
I en konstellation av artister som påminner om varandra, blir det lätt det annorlunda som sticker ut. Miriam Bryant överraskar med en stämma som inte behövt teknisk förstärkning, och Måns Zelmerlöw visar att han, jämte Markoolio, är den främste publikfriaren. Men när Zelmerlöw, och även senare Saade, försöker visa upp lite djupare sidor och bjuda på ballader, då framkommer hur ljudsättningen ensidigt riktat sig mot de snabba numren. Det finstämda drunknar, och det som återstår blir i slutändan bara just det som låter och framförs som en schlager från åttiotalets mitt. Med en förstärkning av basljudet, förstås.