Hur ger man snabbast en nattklubb en air av verkstad? Fråga Bullet, de vet. Man släpar upp en vinkelslip på scenen, och under ett gitarrsolo drar man igång den och slipar en kniv. Det luktar varmt stål och... ja, verkstad helt enkelt. En Bullet-spelning är en dryg timmes spexande blandat med superseriös hårdrock. Bandet håller kanske inte samma tempo som för 10 år sedan, men det är ändå bra mycket rappare än vad förebilderna AC/DC och Accept presterar nuförtiden.
Jag gillar den lilla och mysiga Cryptlokalen. Där finns en bra scen och utrymmet ser välfyllt ut redan med tre betalande och en hund. När Heavy Tiger ska spela är det däremot knökat, på riktigt.
Är man en trio som sportar matchande röda overaller spelar det nästan inte någon roll vad man lirar för musik, intresset är redan väckt. Har man även tagit sitt bandnamn från en låt av det fantastiska finska garagerockbandet The Flaming Sideburns, ja då är det liksom redan klappat och klart. Heavy Tiger tar dock det säkra före det osäkra och ser till att ta publiken med storm. Förutom pris för Bästa klädsel kammar bandet hem en hel drös med utmärkelser; Bästa körsång från en trummis, Mest energiska framträdande, Gladaste miner på scenen, Bästa Joan Jett look alike, Mest överraskande Led Zeppelin-cover, Hårdast arbetande, Bästa Thin Lizzy-svänget och Svettigast publik. Det blir helt enkelt storslam för Heavy Tiger. Att de ger sig upp på scenen för spontanextranummer säger en del om hur bra det var. Din hemuppgift blir nu att fördjupa dig i Heavy Tiger!
Jeansväst och nitarmband är inte längre hetast framför den stora scenen, och vinkelslipen har sedan länge baxats bort. När Nocturnalia spelar är det rökelse och skägg som gäller. Både på bandet och publiken. Nocturnalia lever upp till mina förväntningar, det vackra på senaste skivan förses med en extra nerv i liveformatet. Stämningen är laddad, publiken sjunger uppmärksamt med och det blir en rökelsefylld kväll att minnas.
Norrköpingsgänget Skraeckoedlan är fredagens sista band på stora scenen. Vi har passerat midnatt och en rätt vinglig rockpublik börjar falla i fredagskoma. Skraeckoedlans tyngd skakar dock fart i de främsta raderna vid kravallstaketet. Själv styr jag kosan hemåt, Maim och Honeymoon Disease, som kör nattskiftet på lilla scenen, offrar jag på framförhållningens altare. Det kommer ju en lördagskväll också.