Tonerna från "Fulla för kärlekens skull" med Eldkvarn möter oss i entrén då Plura och Carla på egen begäran inleder festivalen. Med tanke på de många högklassiga artistbokningarna är det förvånansvärt få som dykt upp, långt ifrån de 4000 som uppges ha köpt biljett. Är det för att väderleken förutspått regn eller är det helt enkelt för tidigt på dagen för vissa?
Hur som helst är det en brokig skara som åtnjuter ett stycke svensk musikhistoria framför scenen eller på picknickfiltar utspridda i gröngräset. Än är stämningen lite stel och applåderna halvhjärtade men det välbesökta öltältet vittnar om vad som komma skall.
Trots det bristande publikstödet bjuder Plura och Carla på extranummer och gör en bra, mycket jämn konsert. Som alltid. Faktum är att allt känns precis likadant som sist jag såg dem, inte ens mellansnacket har förändrats. Då blir jag mer imponerad av Marie Bergman. Hon gör en lågmäld, intim spelning och lyckas förmedla det lugn hon har på scenen till den alltjämt växande publiken.
Festivalen har marknadsförts som "Sveriges första alternativfestival på 32 år" och jag funderar på vad det egentligen är som är så himla alternativt med just Alternativfestivalen. De smetiga langos som agerat livlina för tusentals festivalbesökare landet runt när suget sätter in klockan tre på natten? Gott, visst, men knappast alternativt. Eller marknadstälten som säljer krimskramsiga träarmband och t-shirts med tryck som aldrig klarar första tvätten? Nej, inte alls vad jag söker. Hur är det med festivalens piercade emokids då, de borde väl strö lite alternativ stjärnglans över folkparkens gröna gräs?
Här måste begreppet "alternativ" analyseras. När till och med Åhléns säljer punkaccessoarer måste det ju bli mainstream, vilket rimligt nog borde motsätta sig allt det alternativa står för och på så sätt eliminera sig självt. Platt fall alltså.
Men låt oss då leka med tanken att det alternativa är någonting som inte går att ta på. Kan det vara så att det alternativa ligger i att dra ihop ett gäng artister som med dagens mått mätt borde lagt av för länge sen men som likt pansarklädda kackerlackor reser sig ur PBC och radioaktiv strålning för att gång på gång möta publikens jubel? Kan det faktum att man i ett samhälle präglat av segregation mellan alla parter lyckas förena barnfamiljer, ungdomar, hippies och skinnknuttar i en bortglömd folkpark i fjärde storstadsregionen inte enbart räknas som en bedrift utan till och med som en alternativ sådan?
Det är mycket möjligt.