Det finns en scen i Kubricks 1970-talsfilm "Barry Lyndon" där en grupp människor plötsligt börjar göra blandade småhopp över några irländska kullar, och jag gissar att många med mig undrat vilken Monty Python-sketch som inspirerade regissören? 19 år senare tar samma blandade småhopp publiken med storm under ett pausnummer i Eurovision Song Contest. Och ytterligare 14 år senare är det dags för dessa småhopp att erövra Cloetta center. Det är Rytmiskt. Irländskt. Vackert. Eldigt. Rörande. Dramatiskt. Andlöst. Njutningsfyllt. Capriolelikt. Explosivt - Riverdance kort och gott.
I gränslandet mellan klassisk balett, irländsk pub, stepp och Monty Python bjuder fyrtiotalet dansare, kör och orkester upp till en show med starka irländska influenser. Vi tas med på en resa i tid och rum. Sceniskt förflyttas vi mellan Moskva och Manhattan, mellan landskap i månljus och en ljussättning à la 1980-talsvideo med Kraftwerk, och mellan folkdräkt och gnistrande Flamencoutstyrsel.
Allt detta ackompanjeras av irländsk folkmusik och taktfast klapprande skor. Det är snabba kast, men ännu snabbare fötter, där varje moment i sig egentligen är ganska banalt - den irländska, lätt entoniga rytmen, som kräver sin whiskey, de blandade småhoppen, som kräver sin John Cleese, och de enerverande klappjärnen under skorna, som kräver sina öronproppar - men totalintrycket är fenomenalt!
Jag tänker inte tillskriva Kubrick äran av att ha uppfunnit Riverdance, men i "Barry Lyndon" är dansnumret fullkomligt malplacerat, vilket bara understryker intrycket från den här kvällen; delarna är inget, helheten är allt.