Kantater och opera från 1600-tal och 1700-tal har i regel antika myter som motiv. Närmare bestämt rör det sig om tragedier, som i fransk-klassicistisk tappning är minst lika brutala och tragiska som originalen.
Men i toner är allt detta förvandlat till en behärskad, sirlig och strikt formaliserad musik. Där handlar det om små nyanser och gester. En musikalisk (och scenisk) retorik, vars finesser kan vara svårfångade för oss i dag.
Anna Nyhlin och övriga meriterade barockmusiker denna eftermiddag, behärskar väl denna stil. Men i Domkyrkans rum är det svårt att skapa en stark och tät helhet av detta. Allt nådde inte fram.
Inledande och avslutande kantaterna av de La Guerre och Monteclair, med hela ensemblen, var ändå det som fungerade bäst.
Med fina muntliga introduktioner förstod vi sammanhanget och trots den franska texten gick det ibland att följa med i känslospelet.
Anna Nyhlin har inget starkt, dramatiskt uttryck. Hennes styrka är däremot klarheten och de lätta, fina ornamenten. Dessutom visade hon här ett nyanserat och väl intonerat sammusicerande med instrumenten.
Vackrast i programmet var de vemodiga passagerna i Monteclairs "Didos död": Klagande känsla i fallande tonsteg. Karaktären sammanvävde sorgtungt och kraftfullt på ett övertygande sätt.
Programmets instrumentala delar, med bland annat musik av J P Rameau och Marin Marais, blev som helhet mer svårtillgängligt. Mycket beroende på den jämntjocka ljudbilden.
Violinen dominerade klangmässigt, och det fungerade väl i Marais minimalistiska "Sonnerie". Men i Rameaus konsert hade cembalon behövt träda fram mer, för att musiken skulle bli begriplig.
Solot med teorb (en stor luta), klingade fint i den stora akustiken. Detta blev en effektfull kontrast till det omgivande programmet. Själva stycket hade dock karaktären av bruks- eller dansmusik som gled förbi.
Det är angeläget att få möta denna tidiga musik levande, och på en hög musikalisk nivå, som här. Men kanske skulle ett konsertprogram kunna komponeras annorlunda, för denna miljö?