FEBER: "Al Fakir enerverande duktig"

Det är väl knappast kontroversiellt eller speciellt modigt att sätt upp en festival för miljön just nu. Knappast ens någon ögonöppnare. Snarare handlar det väl om att slå in öppna dörrar.

Konsert2007-02-11 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Festivalen Feber,

Ung Scen Öst, Elsas Hus,

Linköping

Sedan ett tag tillbaka är miljöfrågan en av det här landets mest uppmärksammade. Men å andra sidan ska vi inte glömma att vi nyligen hade en valrörelse där miljöfrågan knappast ens nämndes, så dagordningen skiftar snabbt.

Ung Scen Öst har vaknat till miljömedvetande. Så pass att de satsar tid och pengar på att väcka andra. Endagsfestivalen Feber är den här teaterns bidrag till miljökampen. Pengar ska skänkas och argumenten ska gå fram. Polarisar, ozon och regnskogar ska räddas. Poesi, film, föredrag och musik. Allt för att väcka miljömedvetande och givetvis för att underhålla.

Kvällspasset går igång på riktigt klockan 21.00. Salem Al Fakir drar några hundra till stora scenen inne i det som vanligtvis är teatersalong. Lokalen funkar utmärkt som rockklubb och Salem Al Fakirs glada humör smittar som en magsjuka på dagis. Det krävs knappt två toner av "Good Song" innan en leende publik klappar händer och sjunger med. Hans tremannaband är tight och det svänger bitvis ganska bra. Men det finns något sådär enerverande duktigt över Salem Al Fakirs musik. Det är som om låtarna inte riktigt nöjer sig med att vara lättrallade och snygga. De ska helst vända ut och in på sig själva några gånger. Tillslut står man där med en ganska svårsvald soppa av Toto, Steely Dan och Stevie Wonder och undrar vilken musikfolkhögskola som fostrat Fakir och hans killar.

Efter Al Fakir faller publiken ifrån i snabb takt. När Emma Nylén drar på sig Emmon-kostymen och levererar högoktanig disco är det ett femtiotal danssugna som tar golvet i besittning. Emmon är helt själv men lyckas ändå med pondus äga scenen. Hennes musik har sina fötter nånstans där Vince Clark lämnade Depeche Mode och startade Yazoo, den har höfterna i gammal bodysynt och huvudet i modern techno. Det blir aldrig riktigt angeläget men i ett kort set som det under lördagskvällen fungerare det utmärkt som partymusik.

Partyt kommer inte igång på riktigt,   publiken har lämnat in för kvällen. Så när Mackan Price från Fattaru och hans kumpaner tar över, under namnet Basutbudet, är det bara en handfull danssugna kvar. Basutbudet får aldrig någon riktig chans men gästande Mapei hinner visa att hon är ordentligt att räkna med framöver.

MATTIAS AHLÉN