Mono
Klubb Republik, Kårhuset Trappan, Norrköping, 14/11
Det är en milt sagt introvert tisdagsafton. Från scenen yttras inte ett ord, japanska Mono har inte ens några mikrofoner för det. I stället låter de musiken tala till den månghövdade publiken som på en vardagskväll slutit upp för att titta på ett obskyrt instrumentalt japanskt band.
Med långa och utdragna sjok av musik där låtarna verkar sakna både början och slut ger de ett nästan hypnotiserande intryck. Det är imponerande hur fyra personer kan skapa så mycket ljud, för att i nästa sekund knappt höras alls.
De lugnare avsnitten lider tyvärr av det faktum att omgivningen aldrig är tyst. Någon slår oavbrutet i en dörr, glas tappas, personer pratar. Allt som stör en konsertupplevelse förstärks mångfalt när det som spelas på scenen är så vackert. Just då vill jag helst ligga hemma i soffan och lyssna på Mono i min stereo.
Men med ett stamp på någon av den uppsjö av effektpedaler som täcker scenen går kvartetten från ljuvt örongodis till bedövande åskmuller som virvlar till allt högre höjder. Det känns som bandets hämnd mot den snacksaliga publiken. Jag blundar och låter den massiva ljudväggen träffa mig och skölja bort irritationen. Fantastiskt.