Nittonåringen som skapat sig ett signum i kombinationen keps, munspel, marschtrummor och ärrad, men ung röst, har vuxit i många avseenden sedan han senast stod på samma scen 2011. Scenspråket har utvecklats. Repertoaren blivit rockigare. Munspelet allt oftare bytts ut mot gitarr. Men mycket är också detsamma. Flickpubliken är kvar. De enkla refrängerna. Och viljan att spänna rösten mot falsettens höjder.
Och där i det sista går han liksom lite bet denna kväll. Rösten orkar inte riktigt bära balladerna. Ljudet stökar lite ibland. Något ackord känns som det hamnar fel. Men i övrigt gör Ulrik det han gör bäst. Och som tydligen tilltalar hans publik. Sjunger som att han när en dröm lite större än honom själv. Målar bilder som han kanske aldrig sett. Och låter egenhet och röstkaraktär få utrymme. Han blandar sånger från debutskivan och uppföljaren från nu i mars. Antar ett lite hårdare anslag i framförandena, men utan att förlora i karaktär. Tar med publiken på promenader genom lugna sånger, upptaktade låtar och sådana där musikproduktionen fått leka loss lite. Men allt igenom, och som en eloge till Ulrik Munther, känns han genuin. I sin keps, med sitt munspel och gitarr och i sin unga ärrighet. Och det förlåter en del av slitenheten.