Men live har de ändå varit förlåtna då melodierna – för ingen kan hävda att bra sådana saknas – lyfts av ett emellanåt rätt tungt framförande.
Men, när bandet nu ger sig ut på en halvakustisk turné torde alla varningsklockor i Sverige ringa.
Sådana framträdanden kan vara bra för många aspekter av ett bands musik, men att framhäva tyngd är inte en av dem.
Det står tidigt klart att fredagskvällen handlar om att lära känna bandet. Det är nämligen inte Takida själva som går upp på scen, utan deras barndomskamrat Tomas Eriksson.
Han fungerar som en sorts familjär konferencier under kvällen och visar bilder på bandet, berättar historier och tar in sms-frågor från publiken.
Efter inledningen lämnar han över till Takida, som spelar den första omgången låtar.
Det går inte att förneka att de hunnit samla på sig en försvarlig mängd hits och låtar som ”Never Alone, Always Alone” får ett bra gensvar från publiken.
Tyvärr bryts det hela ganska abrupt av en intervju-liknande session med Tomas Eriksson.
Vissa stunder är det roligt, men det blir tydligt att Takida är väldigt vanliga, och därmed tyvärr inte särskilt intressanta intervju-offer.
Hits till trots – det blir snart uppenbart att ovan nämnda tyngd saknas. Att dynamiken också haltar, får till följd att de musikaliska inslagen blir påfrestande sömniga. Sett till det är det kanske bra att avbrotten för samtal och bildspel är så pass många.
På plussidan får scenbygget och ljusshowen sättas – de visar att det går att åstadkomma väldigt mycket med lite vilja. Särskilt ”Evil Eye ” är riktigt snygg. Den är för övrigt det allra bästa bandet presterade.
Vi fick måhända lära känna Takida bättre under kvällen, men den stora frågan var om vi verkligen ville göra det.
För de inbitna fansen hade det förmodligen en viss poäng med det här upplägget, men om det inte går att göra mellanpartierna mer intressanta så faller det platt.