Jag har sett massvis med fula tatueringar och ett oändligt antaltuffa, urtvättade t-shirtar från åttiotalet. Jag har sett polskadödsmetallbandet Behemoth respektlöst mangla över publiken med tonsattraseri i kubik. Jag har sett Sebastian Bach visa upp sin tjocka ungeför publiken, skakat på huvudet när Candlemass radade upp 40 styckenMarshall-förstärkare på scenen och konstaterat att Dio nöjde sig med14. Jag har bevittnat hur Status Quo förvandlade hela området till engigantisk dansbana och publiken slog inofficiellt världsrekord iluftgitarr. Och tro det eller ej, den mest spelade låten påfestivalcampingen har varit Norges bidrag till Melodifestivalen.Överallt, hela tiden.
Men ju närmare lördagskvällen vi kom, desto mer stod det klart attde två första dagarna endast varit en transportsträcka inför MötleyCrües avslutning. Redan en timme innan konserten står det mer folkframför scenen än vad många andra band hade medan de spelade.
Och till allas glädje så levererar Mötley Crüe precis vad de lovat,ett proffsigt spektakel av storartad karaktär. Visst lyckas de bekräftaallmänhetens bild av hårdrockaren som en tuttfixerad mansgris. Men hademan inte redan innan misstänkt att sannolikheten för att tre tjejerskulle gå på scenen, klä av sig och hälla rinnande stearin övervarandra var väldigt hög, kanske man inte hade där att göra.
Vince Neils begränsade stämma fungerar över förväntan, den steleMick Mars rör på sig mer än jag trodde och spelar gitarr som en gud.Ökände trummisen Tommy Lee uppför sig givetvis som en överkåt tonåringoch Nikki Sixx är coolast av dem alla. Två timmar eld, rök, bomber ochstentuff musik som inte kommer att överträffas på en festivalscen denhär sommaren, det är en sak som är säker.