Allt för att få sitta längst fram. Längst fram vid scenkanten. Vid hjältens fötter.
Henrik Berggren har sedan Broder Daniel la ner hållit en låg profil. Några enstaka akustiska framträdanden i eget namn men annars tyst som i graven, till mångas stora sorg och förtvivlan. Och vill man verkligen förstå hur mycket Broder Daniel och Henrik Berggren betytt för en svartklädd generations romantiska indiepophjärtan så är tisdagskvällens konsert en utmärkt start. I den proppfulla lokalen råder en stämning som inte bara går att ta på, den går att känna doften av, och den går att smaka på – salt som den är av nervös svett, med en bitter eftersmak av tårar fällda i stängda tonårsrum.
För oss som inte satte Broder Daniel på en så extremt hög piedestal blir det en fascinerande konsert. En timme som går att likna vid att bevittna ett kärleksmöte. Det känns som att vara inbjuden till något så intimt att det hettar i kinderna av rodnad. Men det värmer också popsjälen. Popmusik är på allvar. Den kan rädda liv. Den gör den här världen så mycket vackrare.
Musikaliskt är konserten stämningsfull och vemodig. Broder Daniels sånger i all den nakenhet som en röst, en akustik gitarr och en trumpet betyder. Orden blir det centrala. Texterna går fram med obruten kraft. Enkel, kraftfull, och romantiskt poplyrik som handlar mycket om en förlorad ungdom och en längtan till något annat.
En handfull Broder Daniel-låtar hinner han med: ”Shoreline”, ”When we were winning”, ”Happy people never fantasize” och några till.
Och så frågan som alla ställer sig – spelade han något nytt då?
Ja. En låt.
Hur den lät?
Fantastisk förstås. Hypen börjar här.