Sex nyktert koncentrerade yrkesmän tar plats på scenen framför en sittande publik i stadens fina konsertsal.
Kaoset från Broder Daniels era känns långt borta. Och det är den ju också – 20 år har gått sedan Henrik Berggren och hans band låg utslagna på Sveriges klubbscener och med rakt-på-texter om utanförskap, skevt gråtande gitarrer och stjärnor under ögonen skapade en av Sveriges få egna, unika subkulturer. Med Henrik Berggren som hjärta, hjärna och motor.
Men trots att vi i publiken åldrats med honom räcker det att han visar sig i den svarta capen för att vi mangrant ska resa oss upp.
Vördnaden för historiens vingslag är stor – det är starkt att höra ”I’ll be gone” och ”When we where winning” från en scen igen. Men det som gör Berggrens comeback till ett triumftåg är att han efter sin mytomspunna, decennielånga frånvaro kommer tillbaka med en samling nyskrivna låtar som matchar de bästa stunderna med Broder Daniel. Allra starkast blir det kanske när nu och då möts, som när Henrik Berggrens och Theodor Jensens röster vävs samman i den majestätiskt Rod Stewart-lunkande hyllningen till döda Broder Daniel-kollegan Anders Göthberg, ”Run Andy, run”. Eller när de kickar bandet av scenen och helt på tu man hand framför en stillsam ”No time for us”.
Bandet, ja. Ett fantastiskt all star-gäng värt entrépengen bara de: Theodor Jensen, Joel Alme, Mattias Bärjed, Nino Keller och Henning Fűrst.
Svaret är ja – vi fortsätter att stå upp i vördnad hela konserten. Och jodå – de spelar ”Shoreline”.