Publiken får inte något programblad. Vi förväntas ha hela vår uppmärksamhet på spelet runtom oss. Texten ur Johannesevangeliet är förstås viktig, men den läses i stället högt som inledning till varje del. Berättelsen blir då mer direkt förmedlad; dramat som sedan gestaltas musikaliskt.
Sankta Maria är ett litet kyrkorum. Fullsatt med besökare blir det en nära och intim känsla. Akustiken är dämpad och stråkar och träblås klingar torrt, men upplevelsen är stark.
När kören inleder bakom åhörarna skapas omedelbart effekten att hela rummet är med. Och senare får vi höra solister dyka upp från olika platser och vandra runt oss.
Med en genomarbetad regi har passionsdramat fått en rumslig form och alla sångare är inne i rollerna. Kören växlar mellan att vara den frågande och anklagande folkmassan eller att framföra koralsånger.
Dessa fungerar som ett slags vilopunkter i skeendet. Tillfällen till begrundan och ro. Genom att koralerna sjungs på svenska, förstärks detta perspektiv och det blir tydligare med sångarnas växlande roller.
Sällan har jag upplevt en kör så medryckande och levande. I och med att de inte är bundna av noterna och har en riktning och ett syfte med sången, frigörs även klang och jag känner mig tilltalad och berörd.
Detta gäller även sångsolisternas insatser till stor del. Helene Ranada och Astrid Kastensson är underbart rofyllda och innerliga i sina arior; som skyddande eller sörjande mödragestalter.
Sami Yousris Pilatus är dramatisk i sina utspel, musikaliskt nervig och trovärdigt frustrerad.
Svåraste rollen att gestalta är förstås Jesus, gåtfull och stilla. Oskar Ganestål är avmätt och försiktig och låter sången vara den levande förkunnelsen.
Slutligen den sammanhållande, över allt betraktande evangelisten: Adam Riis är klar och exakt. Historien bär genom hans röst med enkla, vackra åtbörder.
När kör och solister i slutsången slår en ring runt hela rummet är kretsen sluten och dramat fullbordat. Jag har varit med om en musikalisk och andlig resa som jag länge kommer att minnas.