Denna trio har något av en unik position i svenskt jazzliv, de applåderas och beundras numer vad de än gör - och det med rätta. De är dock så flitigt exponerade, lanserade, kommenterade och sönderrecenserade att jag då och då känner en viss e.s.t.-mättnad. Men det är ju inte deras fel.
Inledningen ger mig koralassociationer och är det vackraste tänkbara med sina harmonier ekande av klassisk musik. Tyvärr läcker partyröjandet från foajén in genom väggarna och förtar lite av andakten. Sedan fortsätter de inte med en knippe låtar, snarare bygger de långsamt vidare på olika fascinerande ljudlandskap. Det som möjligen kan anas vara separata kompositioner vävs ihop till en större enhet. När grooven väl har uppnåtts så låter de de rulla på en god stund, utan att bekymra sig om harmoniska variationer och "jazzighet". Då manglandet och stormkokandet sedan avbryts med ett ackordbyte får det en rejäl effekt
Jo, de ÄR fortfarande fängslande att höra, även om jag tycker att tekniken denna gång tillåts gå ut över musicerandet. När Dan Berglund slår ackord på sin upp-fuzzade bas à la Larry Graham, Magnus Öström angriper sina cymbaler med stråke och Esbjörn Svensson knäpper på strängarna med halva överkroppen under flygelns lock gränsar det till överambition i ivern att hitta fler och nya sätt att gnissla på.
Samtidigt står de för något eget och kanske unikt, och detta är i sig beundransvärt med tanke på utbudet och en känsla av att allt redan har gjorts tidigare av någon annan. OrkesterJournalens pris "Gyllene Skivan", som delades ut efter första setet, har de självklart förtjänat. Sverige har aldrig haft ett mer internationellt lysande jazznamn.