Mitch Hiller musicerar loss och skänker en synnerligen sympatisk, ytterligen brittisk inramning åt fredagskvällen. Han ser ut som en fotbollssupporter från Midwest, diminutivskämtar på känt engelskt manér, och försöker skapa lite av en pubkänsla i teaterlokalen. Sångmässigt håller han sig i de högre registren, blandar eget och andras, och rör sig mellan gitarrens enkla ackord och fingrarnas fria utsvävningar.
Det är jazzfunkigt, bossanova-taktat och blues-inspirerat. Ibland poppigt och någon gång lätt rock-stukat. Mitch Hiller med band är friare i tolkningar och utspel i andras låtar än i egna. Han glimrar som mest i duetter med Robert Lauri. Och är som bäst när konversationen mellan honom och trummisen Abbe Enhörning för konserten framåt. För någonstans blir det ett stillestånd när Mitch ägnar sig åt att förkunna ett långt och synnerligen internt tacktal. Och när han släpar igång ett namndroppande om kreti och pleti som han musicerat med, skrivit åt eller som det känns ibland - sett på bild - ja då sjunker sympatipoängen i rask takt. Men när Mitch med band och kör kastar sig in i texter och tolkningar. När den engelska underfundigheten glimmar under allvaret. Och när musikens fria toner liksom krokar arm med sin publik. Då känns hösten lite mer sympatisk, och Englandet ytterligen härligt inte så lite närmare.