Det var fint besök i Vadstena igår kväll! Eric Ericsons Kammarkör, bestående av tretton sångare, tillhör den yppersta eliten inom sitt gebit. Programmet bestod av olika tonsättningar av den latinska hymnen Stabat Mater, det vill säga om den sörjande Maria, Jesu moder.
Musiken rymde förlamande sorg och förtvivlad smärta, men det fanns också oaser av tröstande skönhet. Så var fallet med Knut Nystedts bidrag, mer emotionell än hans vanligtvis stramare tonspråk.
I det annorlunda projektet ”Nordic Stabat Mater” har tre danska och två svenska – Arne Mellnäs och Sven-David Sandström – kompositörer tonsatt varsin del av den långa hymnen. Sina respektive särdrag till trots hade de av sina beställare fått tillräckligt många förutsättningar för att det skulle resultera i ett sammanhållet verk.
Cellisten Pelle Hansens interaktion med kören innebar sällsamma möten av klanger och uttryck, i synnerhet eftersom cellostämman hade tilldelats ett så expressivt egenvärde. Det fanns flera stunder av ”less is more”, till exempel när de unisona mansstämmorna harmonierade med cellons återhållna pizzicato.
Men det kan inte hjälpas: allra mest njöt jag av Palestrinas dubbelköriga och överjordiskt vackra Stabat Mater! Hans verk är en veritabel höjdpunkt i den sakrala musikhistorien.
Dirigenten Fredrik Malmberg upplevde jag för första gången, han ledde det hela med ett mjukt men tydligt kroppsspråk. Kören visade prov på ytterligt kultiverad sångkonst, egaliserad vokalklang över hela registret, utomordentligt vårdande av alla språkljud och i det närmaste fläckfri intonation och röstkontroll.
Samtidigt var en av konsertens höjdpunkter deras samarbete med de fyra östgötska körer som tidigare under dagen deltagit i en workshop tillsammans med dem. De framförde Rachmaninovs ”Ave Maria”: brett, mättat, mäktigt och med den evighets-aning som det heliga rummets efterklang ger.