Konsert
CCCC
Östen med Resten
Garden i Linköping 20/2
”Hon kommer med solsken till mig” var en kanonöppning, jättefin låt med roligt mandolinsolo av Östen Eriksson och där Jens Kristensen visade sig vara en rackare på att spela med skedar.
Därefter var konceptet mestadels en hyllning till Hootenanny Singers. ”Marianne” lät som vi minns den, samma stämsång, samma nödrim, samma arrangemang inklusive det rytmiska hästhovs-kloppeti-kloppet.
Kul!
Vid några tillfällen hördes i instrumenten också snabbt förbipasserande referenser till andra låtar och genrer.
Igenkänningsfaktorn var således skyhög, och åhörarna var mottagliga för det mesta från kvartetten på scenen. Av deras (och även min) ålder att döma var de det även när ”Jag väntar vid min mila” slog igenom stort 1963.
Östen med Resten hade hittat en härlig våglängd för det de gjorde. De skojade friskt med sin förlaga (varav originalmedlemmen Tonny Roth satt i publiken, något som eventuellt skapade extra spänning), men aldrig respektlöst. De drev aldrig med sina kolleger från en annan tid med andra värdemätare, och de försökte aldrig punktera något av det Hootenanny Singers gjort.
Vackert så!
Allt var inte plankat från de ursprungliga inspelningarna, exempelvis hade ”I lunden gröna” tillförts mer fart och råhet och klingade kanske lite av irländsk folkmusik.
Som jag minns det blev Hootenanny Singers efterhand lite slätstrukna och ”vattniga”, inte minst när Björn Ulvaeus så gärna ville göra ett popband av dem. Men det var roligt att nu få minnas hur enormt stora de verkligen var! De var en av folkhemmets sista spillror, och de bidrog med något odiskutabelt värdefullt i och med att de lyfte fram mycket av den svenska visskatt som behövde få syre för att överleva.
Jag kunde inte höra hela konserten, men det jag tog del av var varierande, och då menar jag både på ett positivt och ett negativt sätt. Självfallet var det bra att alla nummer inte lät likadant, men ett lågvattenmärke som Ulvaeus gamla hit ”Fröken Fredriksson” är lika pinsam nu som då. Vilken bra idé att lyfta fram och salutera de där Västervikspojkarna. Östen med Resten är showmän av rang, och detta på ett sympatiskt och opretentiöst sätt. De är skickliga på det de gör, inte bara i musicerandet utan även att få folk att trivas. Det är värt ett extra C i betyget.