Vad ville Bach med sin h-mollmässa? Vid Hans Lundgren-symposiet för drygt en vecka sedan skymtade den tanken att h-mollmässan är en vokal motsvarighet till "Kunst der Fuge". Detta verk, från 1740-talets början, är ju en alldeles makalös uppvisning, ett alldeles oöverträffat kompendium i instrumental kontrapunktik. Mycket talar för att h-mollmässan skall uppfattas som en vokal motsvarighet: en demonstration av vad musikaliskt kunnande och rik musikalisk fantasi kan skapa, här av trons glädje och känslornas rikedom i mässans form.
Det är berättigat att här tala om Bachs självmedvetenhet - han visste sitt värde - men samtidigt finns här ödmjukheten; man erinrar sig jesuiternas valspråk: a deo majorem gloriam - till en allt större Guds ära.
Av de fyra solisterna fick vi först lyssna till Karin Frölén och Anna Zander i Christe eleison-satsen, som de framförde den snarast en innerlig visa, fri från all pompa. Det var vackert men än skönare klingade deras stämmor i Et in unum Dominum. Och Anna Zanders framförande av Agnus dei stannar i minnet!
Daniel Hällström gjorde framför allt en gedigen insats i Et in spiritum sanctum: här fanns glädje och ljus. Detsamma gäller för Conny Thimanders främsta insats: den stillsamma glädje som präglade hans fina framförande av Benedictus-satsen.
Vad gäller orkestermedlemmarnas insatser skall först stråkarnas spel i Agnus dei-satsen prisas; här bjöds en ljus andakt, ett besinningens välgörande lugn!
Några av musikerna gjorde fina solistiska insatser. Det gäller Renate Hildebrand på oboe, det gäller de tre trumpetarna Pierre Torwald, Magdalena Nilsson och Ulrik Höglund och det gäller i synnerhet blockflöjtisten Anna Englund Bohm. Hon har en vacker ton och hennes spel är avspänt, säkert och lyssnande.
Naturligtvis har kören en huvudroll i detta verk. Jag fäste mig särskilt vid den homogena klangen och de rytmiska skiftningarna. Gloria-satsen - där sopranerna var härliga! - hade en puls och ett gung som gjorde en glad, och än större blev glädjen när stämmorna snarast dansade i Cum spiritu-satsen! Frågan är om inte dirigenten själv tog danssteg!
Som helhet var gårdagskvällen i St Lars alldeles storartad, och sist och slutligen är det naturligtvis Hans Lundgren som ska ha äran för den vackra framgången.