Men någonstans smyger sig en liten stolthet in när jag tar bussen förbi föräldrahemmet mot skogsmulleminnenas, orienteringskartornas och elljusspårens Vidingsjö för en konsert med ortens, och stadsdelens son: Lars Winnerbäck.
Kvällen börjar med en finstämd, lätt melankolisk Anna Järvinen. Vackert svävande på orden sjunger hon ut sommarens sista strofer. Solen står lågt och går liksom ner på beställning strax före huvudaktens entré. Och det är inte tu tal om att det är Winnerbäck som lockat närmare 15 000 personer till Vidingsjö motionscentrum denna lördagskväll.
Står man i Vidingsjö, mitt emot husen på Tuv- och Gräsgatan där Winnerbäck växte upp och i södra änden av den stad han så ofta besjungit, då är allt liksom klart redan från början. Det kan bara inte bli annat än succé.
Winnerbäck öppnar upp med ett eftertryck som heter duga. Nytt vemod och nya djup besjungs i "Jag var och köpte en kostym" och följs upp i samma anda. Välkända spår får delvis nya skepnader när de antingen forceras fram med baskomp, eller kläds i en långsamhetens vandring mellan orden. Tempot växlas från fullbandssättningens rockpådrag till den ensamma akustiska gitarren på scenen. Från trevande toner till snabba sånger. Och från låtar som andas vilja till de som besjunger eftertänksamheten, tvivlen och melankolin.
Winnerbäck väljer oftare än tidigare bort gitarren framför att stå själv vid mikronen, slänger in ett munspel i ett extranummer och låter en en gång allvarlig låt få ett stresstempo som någonstans ändrar dess innebörd. Jag slits lite mellan att vilja höra originalversioner och att tycka att en konsert är som bäst om den just bjuder på fria tolkningar. Men jag tänker samtidigt, och hela tiden, att Winnerbäcks röst har en förmåga att tala genom de olika arrangemangen och att han aldrig tappar fokus där.
Scenografin förstärker och förfinar, illustrerar, vidrör eller bara finns där som ett pågående inslag. Varje gång ljudet saktar av i tempo eller styrka, hörs den unisona allsången från publiken. Textrad efter textrad återges snarare tillsammans och som ett ackompanjemang till Winnerbäcks sång, än som inbjudna låtutfyllnader. Och det här är publikens konsert mer än något annat.
Varenda Linköpingsreferens bejublas och besjungs, trots att staden på slätten inte alltid får de finaste omskrivningarna. När konserten så småningom avslutas med "Söndermarken" till ett bildspel som följer Tinnerbäcken mot Berga och sveper över taken på Tuvgatan, ja då slår även mitt hjärta ett extra slag för Vidingsjö, Linköping och för stadens son som återvänt för en kväll.