Uppförandet av Adolf Fredrik Lindblads Symfoni nr 1, som jag hörde för första gången, var verkligen en positiv överraskning.
Den som i den mäktiga festsalongen på Stadshotellet i Skänninge, framfördes som ett inslag i 10-årsjubileet för Lindblad-Sällskapet. Den skrevs åren 1831-32 och blev bland annat framförd av Mendelssohn i Leipzig 1839.
I övrigt är det ett urval av Lindblads 251 sånger i den romantiska traditionen som blivit mest kända. I samtiden bland annat med Jenny Lind som sångsolist.
Symfonin innehåller en instrumentering, temabearbetning och klangvärld - inspirerad av såväl Beethoven som Mozart - som är imponerande.
Redan den första allegro-satsen (dock i långsamt tempo!) präglas av Beethovens mäktiga klangbildning och crescendon, och där hornen är viktiga för presenterande av ett 5-tonsmotiv som varieras.
Scerzo-satsen känns med sin snabba tretaktspuls festligt, lekfull - med fin balans och träblåsfärgning.
Men mest imponerad blir jag av de två sista satserna. Med ett adagio där ett tema, som påminner om en av Bachs koraler (på svenska psalmen "Herre signe du och råde"), varieras på de mest behagfulla sätt. Och där det finns inslag av såväl en Bach-puls, som en skön Mozartfärgning i violinsektionen.
I den avslutande Finale-satsen återkommer Beethoven-dramatiken med horn, bleckblås och pukor - omväxlande med inslag av spirituella dialoger med träblås och stråkar. Och här bearbetas återigen temat bland annat i form av flera känsliga fuga-avsnitt.
Allt detta framfört av ett Mjölby Musiksällskap som (under ledning av Ingemar Hjerthen) uppenbarligen var i toppform, och som med sin fina klangbalans gav verket full rättvisa. Och dessutom i en salong som fungerade väl för ändamålet.
Programmet inleddes med välkomsthälsning av Gunnar Språng och ett personligt kåseri av Henrik Jönsson, som på olika sätt underströk kompositörens betydelse för Skänningebygden (där han föddes 1801).
Vidare framförde Anna Andersson behagfullt och naturligt en av hans vemodsfyllda sånger till pianoackompanjemang.
Lars-Ola Johansson