För mig är Ted Gärdestad sommarängar, långsamma toner, akustisk gitarr och blekslitna v-jeans. Bakom hörnet på den bilden skymtar en moped med knallorange, hårig sadel. Den Ted som Linköpingspubliken bjuds på under lördagskvällen har inledningsvis föga med denna tanke att göra. Istället är det arrangemang befästade i tunga basgångar, uppstressat tempo, oktoberdimma och paljettklänningar. Och om något fordon skulle funnits bakom hörnet hade det varit en bil där motorkapacitet prioriterats före miljöaspekter. På scenen står Janne Schaffer och ett femmannaband. Sångerna framförs av Kristin Amparo, Johan Boding och Sonja Aldén. Och låtarna, ja, de är alla, med ett undantag i Björn J.son Lindh, signerade Ted och Kenneth Gärdestad.
Man gör sina försök att få den Gärdestadska låtskatten att låta mer samtida än sitt ursprung. Det är det som resulterar i en ibland överöst ljudbild. Man försöker delvis leta bortom de mest kända melodierna. Det medför att man både kan framföra låtar som inte självklart jämförs med sina original och att man därtill lyckas visa att Gärdestad var så mycket mer än månar, satelliter, solar, vindar, vatten och Eiffeltorn. Och man skapar duetter av enkla solosånger. Det leder till att man kan brodera mer, men ibland tappar bort just det nakna uttrycket.
Janne Schaffer fungerar utmärkt som ciceron genom kvällen. Han berättar om möten och delger små anekdoter. Om hur Ted Gärdestadstipendiet dissat Håkan Hellström. Om hur sånger spelats in och kommit till. Och om hur Björn och Benny upptäckte Ted. Ibland glömmer Schaffer sig och säger det han redan berättat. Men alltigenom förmedlar han värme. Utöver sina fantastiska gitarrsolon förstås. Johan Bodings röst har samma ljusa nyans som Ted och skapar därmed den största påminnelsen. Kristin Amparo fungerar bäst i duetter och när hon tonar ner sin sång, men hamnar en halv tonart för lågt i flera framföranden. Sonja Aldén, slutligen, visar på fantastiska klanghöjder och sjunger med en innerlighet som adderar till sångerna.
De flesta låtarna kommer från Teds första skiva, ”Undringar”, och hans sista, ”Äntligen på väg”. Och trots att man i Schaffers berättelser anar en livsresa in i mörka grubblerier och ett tragiskt avslut, är sångerna förvånansvärt lika varandra i att de tidiga har djup och de senare andas enkelhet. Fastän det gått tjugotvå år mellan den första och den sista plattan innehåller de lika mycket sommaräng, v-jeans och moped-sjuttiotal. Och detta även om de för kvällen klätts i glitter och basgångar.