Omstämningen av cellon är bara ett exempel på känslan av här och nu. Den går nästan att ta på i denna sal, stor som en ordinär tvårumslägenhet: musikernas andetag hörs i ansatserna, instrumentalisternas stråkar närapå nuddar publiken på de främre stolsraderna. Den här upplevelsen får man aldrig från en MP3-fil eller en cd-skiva.
Klarakvartettens fyra medlemmar är alla anställda i Göteborgsoperans orkester. I snart tjugo år har de turnerat i Sverige i den här konstellationen. Programmet för dagen heter ”Gryning och skymning” och öppnas med Haydns stråkkvartett ”Soluppgången” från 1797.
Satserna är inbördes väldigt olika: Adagiot är nästan smärtsamt vackert och innehåller passager som musikerna tar sig an med värme och lyhördhet. Förstaviolinen rör sig fjäderlätt över de andra instrumenten vars stämmor bildar en svävande, stillastående grund. Menuetten bär däremot drag av folkmusik. Kontrasterna är stora – mellan svagt och starkt, snabbt och långsamt, legato och staccato. Men allt känns naturligt i de rutinerade och samspelta musikernas händer.
Söderforssonen Josef Eriksson (1872–1957) är mest känd för sina sångkompositioner, främst för kör. Likväl har Klarakvartetten fått hjälp att leta fram annan musik av honom. Här spelar de två verk för stråkkvartett som båda är mycket sångbara och lätta att ta till sig.
Det här är fjärde gången kvartetten spelar inom ramen för Kammarmusik i Östergötland. Jag ser redan fram mot deras nästa konsert.