När Veronica Maggios publik 2011 ville ha fler extranummer, släntrade en försiktig Veronica fram till mikrofonen och sa att hon inte hade fler sånger. Detta efter att under mindre än en timme ha framfört albumversioner koreograferade av en vänsterhand som ömsom sträckte sig mot skyn, ömsom sökte sig mot hårbotten.
Tre år senare och på samma scen är det oundvikligt att inte göra jämförelser. Men också lite orättvist. 2014 och med turnépremiären förlagd till Linköping är det här en konsert och en artist som står betydligt stadigare på marken och klår varje liknelse. Redan från första stund är det full gas i sång och ackompanjemang. Veronica, måhända fortfarande något enahanda i sitt scenspråk, dansar och hoppar på scenen och verkar ha roligt. Ljuset pulserar med hennes underfundigt härliga tonsammansättningar, och sångerna levereras med mer uttryck än sina albumversioner. Visst är mellansnacken lite fortsatt tafatta, men Veronica vinner mycket på att tempot och volymen skruvats upp, på att sång- och spelglädjen verkar ha infunnit sig och på att hennes senaste skiva, ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, trots att den inte varit den hit-tätaste, är hennes bästa album. På den och i sin turnépremiär visar hon på sin förmåga att balansera de enkla textfrasernas berättande med snygga arrangemang, rytmer som leker, ibland vandrar iväg, men alltid tycks hitta tillbaka, och en sångteknik som skapar särart.
Som inledande akt uppträder Alina ”Flytta på dej” Devecerski. Även hon levererar tonsäker, intensiv pop på svenska och hon sätter liksom tempot för kvällen. För Veronica Maggio är det sedan bara att följa detta spår. Och det gör hon med den äran. Maggios konsert täcker såväl gamla som nya alster. Självklara hits såsom ”Jag kommer” och ”17 år” ställs mot nya ”Sergels torg” och ”Hela huset”. Någon gång växlar Veronica in på en ballad, men genomgående är det som att hon valt låtar för att de är roliga att sjunga, eller för att publiken ska fångas av musiken, takten och känslan.
På den timmeslånga konserten, för den är inte längre än så den här gången heller, sjunger hon om högt och lågt i sina vardagliga texter med starka kompositoner. Och när Maggio levererat sitt sista extranummer är det snarast rösten, i sin lätt spruckna falsett, och flåsandet, av det idoga dansandet på scenen, som säger att konserten är slut. För låtar och hits som inte spelats finns det massor kvar av nu 2014.