Klubb Fyllskalle & John Doe, L’Orient
6 december
Det är fortfarande allt på ett kort, en farlig balansgång på tunn lina. De är fortfarande dödspop med vassa gitarrslingor. Det är framför allt fortfarande Maja Milners avgrundsdjupa ångeststämma. Men Makthaverskan har också fortfarande en osviklig förmåga att ömsom hålla sig stående på den där sköra linan och ömsom falla ner. Det är en del av charmen.
På L’Orient visar inte göteborgarna upp sin tajtaste sida, det är faktiskt ganska skevt. Vi skulle kunna befinna oss i en replokal, musiken är till och från osynkad och bandmedlemmarna bitvis oengagerade. Men som alltid när Makthaverskan spelar, hundr procent ösig punkpop.
Innan konserten träffar jag gitarristen Hugo Randulv som säger att det är ett trött band som efter en lång turné ställer sig på L’Orients scen. Jag vill tro att det inte färgar bilden av spelningen, men trots att reglaget är uppvridet till elva så märks det att den går på rutin.
Samtidigt spelar det naturligtvis ingen roll. Gitarrerna i ”Josef”, ”Antabus” och ”It’s you and it’s I” skär som knivar genom luften och ”Vi var människor från början” blåser som vanligt bort varenda tanke på något annat som publiken kunnat ha. En publik som inte bryr sig det minsta om att det svajar emellanåt utan är dedikerad. Som Broder Daniels fans alltid har varit. Makthaverskan är fem år efter debuten ännu ett band i rakt nedstigande led från Göteborgs indiehjältar. Men jag är nog inte ensam om att längta efter något nytt, förutom framför scenen var det många tomma ytor i lokalen.