Flera saker var anmärkningsvärda med fredagens konsert i Crusellhallen: Verket Eight songs for a mad king, är ett mycket speciellt stycke musikdramatik, något man får chans att höra levande kanske bara en gång i livet.
Men det var även programmet som helhet som var upplagt och gestaltat på ett mycket genomtänkt sätt. Vid anblicken var det förbryllande med blandningen av begravningsmusik från 1600-talet, 1800-talsromantik och expressiv nutid.
Michael Francis låg bakom detta och han introducerade även flera av programinslagen på ett avspänt men engagerat sätt. Steg för steg föll bitarna på plats och både den musikaliska och känslomässiga upplevelsen växte.
Henry Purcells begravningsmusik för drottning Mary från 1695, är både gripande och pampig musik. Här hördes den i ett modernt arrangemang som var klangmässigt spännande men rytmiskt lite underligt. Men eftersom orkestern inte är en ensemble för tidig musik var det helt rätt att man valt att spela sentida bearbetningar. Förutom detta även Brittens orkestrering av en Chaconne av Purcell.
Med en bister och kraftfull tolkning av Funeral music där bastrumma och pukor slog ned som kanonskott, var stämningen förberedd för Olle Perssons entré som den galne kung Georg den 3:e. Dessa åtta sånger eller nödrop är en grotesk i ordets ursprungliga bemärkelse.
Uttrycket och musiken är extrem och bisarr. Det är tvära kast från lekfulla pastischer som bryts av percussiva ljud och klarinettskrik. Som en sannskyldig galenskap är musiken oförutsägbar, rolig och tragisk på samma gång.
Sången är anspelar på den galne kungens omtalat hesa och utslitna röst (han talade maniskt). Sångrösten härbärgerar så många skilda nivåer av ljud och känsla att man häpnar. Olle Persson är fenomenal både i sin röstbehandling och rollgestaltning.
Några gånger blir det för mycket men de vilda utbrotten balanseras av tillstånd av klarhet och insikt.där eftertanken får spelrum. Jag kommer att tänka på Shakespeares Kung Lear (även där spökar 1600-talet). Som helhet blir detta framförande ett mycket starkt, hängivet och oförglömligt ljudminne.
De sex musikerna (violin, cello, flöjt, klarinett, slagverk, piano/cembalo) borde ha stått med namn i programmet. Liksom den digeridoospelande doktorn i en kort men lyckad entré.
Efter paus var det mer Purcell som sagt. Men huvudsakligen ett svängigt och intensivt framförande av Beethovens femte symfoni. Här gick vi från smärta till harmoni i ett nyanserat och organiskt samspel. Den kraftigt växlande dynamiken och de gradvisa tempoväxlingarna hanterades väl. Så fick kvällen både sin ödesmättade tyngd och graciösa lätthet.