Peter Nilsbo, piano
Backa Hans Eriksson, kontrabas
23 juli
Efter genombrottet 1994 med mjukt poppiga ”Fråga stjärnorna” så har Cajsa-Stina undan för undan närmat sig pappa Freds visrepertoar. ”Jag ger dig min morgon” är det bästa exemplet på det, men publiken får vänta till extranumren innan den kommer.
Kanske är det den ljuva julikvällen som gör sitt för att man ska må så bra. Men det är lika mycket repertoaren som aftonsolen som värmer. Vilken annan nutida sångerska tar sig an Fröding, Taube, Joni Mitchells uppsluppna ”Glad igen” eller Victor Jaras dramatiska ”Jag minns dig Amanda” under en och samma halvtimme. Utan att det låter splittrat.
Fred Åkerström gillade inte Evert Taubes visor så vidare värst. Den enda sång han själv sjöng in var ”Fragancia”. Men CajsaStina fick ändå i sig Taubes visor med modersmjölken. Den här kvällen sjunger hon ”Fritiof i Arkadien” och förstärker innehållet med ett både roligt och sensuellt kroppsspråk.
Fred hade som sagt andra favoriter än Evert Taube. Den störste visskaparen av alla höll han Ruben Nilson för att vara. Nilson var plåtslagare, vapenvägrare och poet. Fred spelade in hans sånger på skiva och fick sitt stora genombrott.
Nu har CajsaStina gjort samma sak. Albumet ”Balladen om Eken” innehåller (nästan) uteslutande visor av Ruben Nilson, bland dem underfundiga klassiker som ”Fimpen och tändstickan” och ”Ficktjyvens visa”.
CajsaStinas mellansnack kan förvisso bli mycket bättre. Musikerna kan sin sak, men det hettar sällan till i samspelet. Och för många mediumtempo-låtar på raken kan bli prövande. Det finns alltså utrymme för förbättringar.
Men ändå… CajsaStina Åkerström sjunger så fint, så fint, hon rör sig mjukt på scenen, hjälper till med vänsterarmen för att förstärka versraderna, har en fantastisk bredd och några verkliga superhits att falla tillbaka på.
Till sist kom de på en rad: ”Jag ger dig min morgon”, ”Av längtan till dig”, och som allra sista extralåt: Evert Taubes ”Fragancia”.
Som en hyllning till musiken. Inkluderande pappa Fred förstås.