Putte Wickman har stil. Han vet hur man bär upp en mörk kostym.Byxornas pressveck är oklanderliga. Näsduken sitter där den ska och desvarta skorna blänker i strålkastarskenet. Det är coolt.
Coolt är också hans klarinettspel. Han har en egen ton och en likaegen frasering. Hans spel har gjort honom älskad och respekterad intebara i Sverige, utan i hela jazzvärlden. Han inleder med "Falling inlove with love", men klarinetten drunknar i Anders Berglunds storband.
Men när blåssektionen får vila och han lirar "Old friends" medBerglunds pianokvartett faller allt på plats och både Putte och vi ipubliken kan slappna av.
Han är en rolig jävel, dessutom. Putte strör musikervitsar omkringsig, sådana som faller platt om de går i tryck, men levererade medoldtimerns charm skapar de trivsel och gemyt. Han är sådär lagom elakhela tiden, främst mot Anders Berglund.
Det blir en anspråkslös kväll. Visst förklarar alla medverkande gångpå gång hur fantastiskt roligt det är att få spela med den fantastiskePutte och det lika fantastiska storbandet men det hörs inte i musiken.
Det puttrar och sjuder, det är gosigt och mysigt, men det hettar sällan till.
Med ett undantag: Björn Skifs. Det är den borne entertainern begåvadmed en tänjbar röst som klarar det mesta: jazz, soul, rock och visa.Han sjunger Franki Vallis 60-talshit "Can´t take my eyes off you" iduett med Jill Johnson och det är första gången man märker att publikenbörjar gunga med. Han sjunger lite Frankie Boy, lite Brother Ray och envisa av Povel. Med glimten i ögat och den charm som de riktigt storascenrävarna besitter.
När Björn Skifs är inne på scenen höjs temperaturen ett par grader.Lite synd att de kvinnliga vokalisterna inte riktigt matchar honom.
Jill Johnson och Sarah Dawn Finer är båda helt okej, men också enaning begränsade i sina vokala uttryck. Dawn Finers satsning i en egenblue-eyed soullåt är ett utropstecken, medan Johnson övertygar mest ibluesiga "That´s life"
Anders Berglund är konsertens musikaliska motor. Han har arrangeratmusiken, ibland helt efter regelboken men lika ofta lite småklurigt ochfräckt.
Allra roligast blir det när han tar sig friheten att arrangera JillJohnsons "Crazy in love" i storbandstappning. Björn Skifs monsterhit"Hooked on a feeling" får samma behandling.
Berglund och musikerna lyfter fram nya kvaliteter i sångerna ochtvingade Johnson och Skifs att skärpa sig lite extra. Dessutom bjuderhan på sig själv när han med väloljad charm sjunger (!) "I´ve got youunder my skin".
Överraskande var det att höra det mollstämda blåsarrangemanget tillOlle Adolphsons "Nu har jag fått den jag vill ha". Svenska jazzmusikerhar ofta nära till svensk folkmusik och Putte Wickman är ingetundantag. "Olles visa" fick en fin och innerlig tolkning. En avhöjdpunkterna!
Mot slutet av konserten var det dags för ett Ray Charles-medley. Ja,varför inte. Kvällens tema var verkligen "De ska va gamla låtar". Efter"Let the good times roll" och "Hallelujah I love her so" var det dagsför Putte att kvida fram ett klarinettsolo i det högre registret.
Det såg han ut att trivas med och vi i publiken trivdes med honom.