Bandet som mer än något annat satt svensk blues i bossanovatakt på kartan, besökte under fredagskvällen Linköping och Konsert & Kongress. Man bjöd där publiken på en mer än två timmar lång djupdykning i melankoli, levnadsbetraktelser i miniformat, och idel ädelt härligt gung.
Musikerna i Bo Kaspers Orkester, och de personer som backar upp på gitarr och blås med till synes mer eller mindre långfristiga evighetskontrakt, är otroligt sampelta och samtidigt duktiga individuellt. Man snubblar in på fel låt någon gång, men reder alltid ut det, Improvisationerna, spelglädjen och förmågan att fånga varje liten detalj i avvikelse går inte att ta miste på.
Detta är några av de saker som gör Bo Kaspers till ett fantastiskt band att se live. Lägg därtill en snyggt uppbyggd, och varierad, ljussättning som gör varje sång till en egen akt i det livsdrama av åskådanden som besjungs och ackompanjeras. Och plussa naturligtvis med Sundströms röst och texter är enkla att fångas in av.
Bo Kaspers Orkester spelar denna kväll mycket från senaste skivan ”Redo att gå sönder” och varvar detta med sina kanske självklaraste hits – ”Vi kommer aldrig att dö”, ”Svårt att säga nej” och ”Hon är så söt” för att nämna några.
Man pratar om Köpenhamn, men lånar röst och sång från Norge. En av Redo att gå sönders vackraste sånger är Björn Eidsvågs ”Floden” och Christel Alsos ansluter i konsertens sista del för att sjunga med i två sånger.
Med den nya skivan följer ett otvetydigt anslag av ökad tunnsinthet, som inte minst uttrycks i de lite mer avskalade musikbilderna och i hur Sundströms röst låter om än mer sorgdränkt. Men med tidigare låtar som del av repertoaren finns det ingenting som håller tillbaka när Bo plötsligt får lust att dansa eller helt enkelt bara agera musiken med varje muskel i sin kropp.
Och det är det där som någonstans är Bo Kaspers. Tongångar som berör, som andas svårmod, men innehåller så mycket spelglädje och gung att man rycks med, och som framförs på sätt som får fulländning att kännas som en underdrift. Det är melankoli i bossanovatakt och trumpeter, ståbas, saxofon, gitarr, orgel och pianospel som spelar individuellt och möter upp perfekt med varandra.
Att novemberkvällen är kylig och mörk, och att det just nu finns hundra och ett skäl att gå sönder över allt som händer runtomkring, gör kanske att Bo Kaspers Orkester avnjutes som bäst just nu. Eller också görs de det egentligen mest hela tiden.