En god röst är inte allt

Konsert CCCChrister Sjögren sjunger Sinatra Med Sandviken Big band och Anders BerglundCrusellhallen i Linköping 10/4

Foto: Mikael Svensson

Konsert2014-04-10 23:23
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

”Ol´ Blue Eyes” – Frank Sinatra hann med det mesta ur den amerikanska sångboken, så det fanns mycket för Christer Sjögren att välja bland till sin turné.

Att han ändå fastnat för de mest klassiska och förväntade numren som folk vill höra är förståeligt. Och folk fanns det gott om i går, entusiastiska tillbedjare som jublade åt det mesta. Inramningen var den allra bästa: Stiliga smokingar och en scen badande i snyggt och lyxigt ljus. Även själva repertoaren var förädlad: ”New York, New York”, ”Strangers in the night”, ”My way”…

Den före detta dansbandskungen har en pålitlig röst som varumärke, en röst han kanske är ensam om. Med trygg och stadig klang sjunger han onekligen bra. När andra sångare briljerar på höjden gör han detsamma med sina djupa och varma bastoner. Under kvällen njöt jag allra mest av ”Nancy with the laughing face” – vilken sagolik melodi – och av ”As time goes by” där han verkligen tillförde något.

Men det går också snabbt att konstatera att en god röst inte är allt. På inget sätt försökte Sjögren imitera Sinatra, något som vore dödsdömt för vem som helst, men självklart gjorde kvällens tema att det inte gick att undvika jämförelser med originalet, något som fick hans sångsätt att framstå som ganska endimensionellt och wannabe-präglat. Men sångduetterna med Anders Berglund och gästartisten Matilda Hansson var kul och lät bra.

Sandviken Big Band var hur duktigt som helst, de spelade genomgående svängigt och övertygande. Bland mycket annat imponerade de i racer-arrange-manget av Berglunds signaturmelodi till Melodi-festivalen 1980 med flera fina soloinsatser, exempelvis trumslagarens show som ekade lite av Krupa och Sandy Nelson.

Synnerligen hörvärt var också saxofonisten Krister Andersson tekniska utspel.

Sjögrens och Berglunds frikostiga men stela mellansnack gick på kryckor och frestade på tålamodet. Från så rutinerade scenrävar kan man vänta sig mer än plattityder som läses hjälpligt från en skärm. Men på det stora hela var det en trevlig konsert, utan att på något vis vara sensationell eller fantastisk.