Falstaff är en exceptionell operahjälte. Inte för att han älskar vin och kvinnor - det gör många - utan för att han i ett handfast gyckel fråntas illusionen att vara den Don Juan och grandseigneur han tror sig vara. Rätt många karlar är sturska och inbilska i denna Verdis sista opera, där kvinnornas list till slut får ställa saker till rätta.
Operan är komisk, men också tragisk och full av livsvisdom. Dessa motsättningar lyckas ensemblen gestalta i en sällsynt lekfull och musikaliskt fullödig föreställning.
Handlingen utspelar sig i denna uppsättning i Verdis eget 1800-tal, som Lennart Jirlow befriat från konventionens damm och gjort läckert färgrik och där särskilt damerna i Ann-Margret Fyregårds eleganta, sinnliga kostymer rör sig som fiskar i vattnet.
Som kontrast mot det energiskt fartfyllda inträder en svartklädd stilla iakttagande Verdi i första scenbilden. Hade han lagt sig i tror jag han rått Loa Falkman att agera bättre i samspel med de övriga. Hans Falstaff riktar sig endast mot dirigenten. Det fungerar när han efter att ha kastats i Themsen ensam och huttrande gestaltar Falstaffs livskris. Men påhittet att i slutscenen kasta av sig kostymen och bli Loa Falkman förstärker intrycket att han tappat kontakten med ensemblespelet.
Det står i gengäld de andra för. Hillevi Martinpelto och Susann Végh är lysande komedienner, Ingrid Tobiasson gör en fenomenalt rivig Mrs Quickly. Ofelia Salas och Klas Hedlunds förälskade par är läckert att se och höra. Men det är Jesper Taube som helt och fullt fångar det dubbla i operan. Hans spel när Ford först lockar Falstaff att förföra hustrun och sedan förtvivlar över hennes förmodade otrohet är vibrerande naket.
Till det märkliga hör Pier Giorgio Morandis dirigerande där han tar fram det emotionella i samspelet mellan sångare och orkester. Dröjde sig Verdi kvar i kulissen tror jag han nickade gillande.
"Falstaff" direktsänds i kväll till den digitala bion i Boxholms Folkets hus.