Först ut var Schumanns andra sonat för violin och piano. Den är expressiv till bristningsgränsen, ärkeromantisk men ibland överraskande modern i sitt tonspråk. Det Malin Broman och Simon Crawford-Philips gestaltade var inte något tryggt bekräftande, snarare oroligt och ifrågasättande. De spelade genomgående virtuost och mycket energifyllt.
Så annorlunda tilltalet är i Schumanns tolv charmiga bagateller i Kinderszenen. Här frapperades man av pianisten Crawford-Philips känsliga anslag. Det är förresten inte korrekt i sak att kalla det an-SLAG eftersom han snarare smekte fram alla sjungande toner ur instrumentet.
I framförandet av Brahms e-mollsonat för cello och piano fanns något som i mina öron dominerade över allt annat: den överjordiska tonkvaliteten i Jakob Koranyis cello. Vilken mustighet, vilka färger, vilken botten - och vilken levande och pulserande värme! Annat att tycka om var hur musikerna i den menuettliknande satsen spelade de musikantiska melodislingorna, ömsom unisont, ömsom i dialog - men alltid i ett harmoniskt samspel.
Programmets enda verk där alla tre medverkade var Brahms undersköna Trio. Att förmedla den musikens övermått av emotioner och få lyssnarnas mottagarantenner i dallring måste vara det optimala sättet för så skickliga musiker att förvalta sin kompetens på.
Under en så lång konsert hade jag gärna hört musik av fler tonsättare än Schumann och Brahms. Samtidigt är det kanske så att de står för den här genrens guldålder.
Och medanjag till Brahms verk lutade mig tillbaka, lade det ena benet över det andra och njöt av mästarens säkra handlag blev jag mer personligt berörd av Schumanns nervositet - den vibrerande spänningen fick mig att sitta längst ut på stolskanten.