Jazz och blues på valborgsmässoafton? Njae, traditionens makt är stor och endast 300 personer valde konsertsalen före eldar och vårtal.
Men den professionella ensemblen lät sig inte nedslås och på ett par minuter spred sig värmen och musikglädjen ut över salongen. En tidlös resa med massor av evergreens var utlovad. Det förde tanken till Frankie Boy, Fats Waller, Hoagy Carmichael; 30- och 40-tal. Och den sortens musik fanns med. Men tilläts inte dominera.
Här bjöds på Doobie Brothers, gospel, Beppe Wolgers, blues, Beatles, Stones och soul i en lika skön som oförutsägbar blandning.
Det var förstås inte så med hela elva musiker på scenen, men det kändes som om kvällens repertoar delvis improviserades fram. Det var coolt, avspänt och proffsigt rätt igenom.
Det är alltid en fröjd att se och höra Svante Thuresson.
Han är och förblir en hip man, vare sig han uppträder i skinnbrallor eller kritstreckad gangsterkostym. Han överraskade med en tillbakalutad version av Blood, Sweat & Tears "Spinning Wheel" medan psykedeliska mönster från sent 60-tal snurrade i bakgrundsdekoren. Den gamle trummisen satt ofta bakom ett percussionset och verkades trivas lika bra med congas och tamburin som med sångmicken.
Louise Hoffsten berättade att hon tidigt fick ett gott råd av pappa Gunnar: "lär dig låtar av Duke Ellington -- det har man alltid nytta av". Därpå följde en rå bluesversion av hertigens "Don´t get around much anymore" med slidespel på gitarren och känsligt munspel.
Hon dansade barfota i ett uppsluppet nummer med Pierre Swärd men hennes största stund kom i den nyskrivna, sköra balladen "I still belive in us".
Men att Svante och Louise är bra, det vet man ju.
Kvällens stora överraskning blev för mig mångsidigheten hos Sharon Dyall. Hon bjöd verkligen på sig själv: steppade, showade och sjöng gospel och soul med den äran och rev välförtjänt ned de riktigt stora applåderna. Inte minst efter den drivande versionen av standardlåten "Cry me a river".
Musikerna hade ett ganska tufft jobb som snabbt fick kasta sig mellan genrerna, upplägget var nästan som SVT:s "Så skall det låta" fast utan frågor. Men Swärds gäng löste ändå det mesta galant.
De fyra kvinnorna i stråkkvartetten Stockholm Strings (som förra året turnerade med självaste Brian Wilson från The Beach Boys) höjde temperaturen på scenen både med sitt följsamma spel och sin showiga attityd.
Det bästa till sist: kapellmästaren själv, Pierre Swärd. Hans spel på hammondorgel var lika spektakulärt som originellt. Hyllningen till Ray Charles i "Georgia on my mind" satt som en smocka mitt i solar plexus.
Det kändes ungefär som om Jimi Hendrix hade återuppstått i Swärds tunna kropp och ville visa hur långt man kan ta den slitnaste av ballader och få den att låta exotisk och spännande igen.
Kom igen, alla ni elva musikanter, och gör en ny musikalisk tidsresa till hösten! Spela en helt vanlig kväll i konsertsalen, då blir det utsålt, jag lovar.