Hon är verkligen fenomenal, Emmylou Harris. Hennes röst har inget större omfång, hon sjunger inte ens alltid rent och hennes konsert bjuder inte på många överraskningar. Ändå blir den stundtals magisk.
Emmylou Harris har karisma i överflöd, hon är så innerlig och finstämd att man bara måste älska henne. Ja, jag vet, hon är för bra att vara sann. Hon lägger ner stort engagemang i kampen mot landminor, hon sjunger om kvinnomisshandel, föräldralösa barn och allas vår längtan efter kärlek och bekräftelse. Hon hyllar företrädare som Gram Parsons, June Carter och Johnny Cash och berättar om Mimi Farina, som ägnade hela sitt liv åt välgörenhetsorganisationen Bread & Roses.
Hon utstrålar en slags from religiositet, som man sällan kommer i kontakt med. Det är gospelkänsla, söderns baptistkyrkor, "Calling my children home " a cappella och "The Maker" - Daniel Lanois sång om Mystiken och Skapelsen. Emmylou slår extatiskt ut med armarna i slutfrasen och Cirkus badar i jubel.
Det skulle kunna bli präktigt värre, men Emmylous värme och patos får mig att smälta. Dessutom - och det är inte minst viktigt - är hon utrustad med en god portion självironi.
- Tur för mig att kärleken gör så ont, annars vore jag arbetslös, säger hon med en grimas. Då tror man att "Love hurts" skall komma, men trots att denna Everly Brothers-cover blivit en av hennes signaturer så uteblir den denna kväll.
Nu erbjuds sorgligt gods ändå så det räcker. Emmylou berättar att hon har samarbetat med Kate & Anna McGarrigle eftersom dessa kanadensiska sångerskor är "världsmästarinnor på sorgliga sånger". Hon bad The McGarrigles att sätta sin touch på en peruansk folksång.
Resultatet, "Little bird" är en av konsertens höjdpunkter med sin smittande, böljande melodislinga.
Emmylou Harris förnekar på intet sätt sina rötter - hon sjunger sånger från hela karriären - men tyngdpunkten ligger på nya albumet "Stumble into grace". Där visar hon att hon inte enbart är den stora Uttolkerskan, utan också en begåvad låtskrivare.
Komponerat sånger har hon förstås gjort sen 70-talet, men det är först nu som hon fått det rätta självförtroendet. Countrypuritaner har ondgjort sig i ett decennium över den förvandling Harris genomgick efter samarbetet med producenten Daniel Lanois. Jag tycker precis tvärtom: albumet "Wrecking ball" är lysande, det är en milstolpe i countryhistorien som frigjorde Harris artisteri och jag ser det som en ren ynnest att få höra den majestätiska tolkningen av Dylans "Every grain of sand" från den skivan. Spyboy är det mest elastiska kompband man kan tänka sig.
Buddy Miller är lika fingerfärdig som klok, han vet när han skall explodera och när han skall hålla igen, hans spel är känsligt rätt igenom och han är också en bra sångare. Trummisen Brady Blade driver musiken framåt med sina Louisianafärgade rytmer. Han utstrålar spelglädje oavsett om han smeker virveltrumman med visparna eller bombarderar hela batteriet med tunga pukstockar.
Om Emmylou Harris och bandet är lika trött som jag på de konservativa smakdomarna i publiken så visar de det inte. Tvärtom, de spelar Flying Burrtio Brothers-klassikern "Wheels" med fullständig självklarhet, liksom Buck Owens sentimentala "Together again". Och Buddy Miller värmde upp med sånger av Tom T Hall och Jesse Winchester. Det är bra och kompetent, men långt ifrån magiskt.
Det är i stället i storslagna ballader som "Every grain of sand" och "Going back to Harlan" som allting lyfter och stunden på Cirkus växer till en närmast transcendent upplevelse.