Elektrisk förväntan bland fansen

Jag har mest skrapat på ytan och för att kunna få ett utbyte av bandets senare skivor krävs mer tid och en allvarligare insats från lyssnarens sida. Jag märker det när jag på nytt spelar deras senaste skiva och inser att jag gillar den bättre nu än när den kom i somras.

Slutsålda Garden är däremot full av riktiga In Flames-fans och förväntan ligger som en elektrisk filt över publiken. Givetvis brakar euforin loss i samma sekund som spotlightsen tänds och första ackordet dundrar ut.

Efter det är det en klang och jubel-föreställning med jämfotahopp och allsång ända in i kaklet, inget snack om saken.

Till och med den något omstridda - enligt mig utmärkta - lugna popdängan "Liberation" välkomnas med stora famnen av publiken. Kvällen kulminerar i sedvanlig ordning med "Only for the weak", jämfotahoppens urmoder. Det är omöjligt att bevittna skådespelet som bryter ut i publiken utan att spricka upp i ett stort ärligt leende.

Anders Friden är ett proffs på att vara den gemytlige frontmannen. Snubben som förvandlar både uppkastade kalsonger, vattenflaskor och mobiltelefoner till konversationspjäser som bjuder in publiken i ett härligt gemyt.

In Flames lever på kraften och intensiteten i musiken. Själva framförandet är däremot rätt lågintensivt, de står där och levererar, varken mer eller mindre. Allt låter givetvis superproffsigt men ibland undrar jag hur mycket förinspelad hjälp man får ha innan det blir karaoke av det hela.

Kvällspressen rapporterar att en skäggig man och/eller en ung kvinna följer efter In Flames turné för att stjäla mobiltelefoner och plånböcker från den upptagna publiken.

Att be oss hålla utkik efter en skäggig man och ung kvinna på rockkonsert är som att be oss se upp för pensionärer i första majtåget, eller varför inte på Glenn Miller-konserten i Crusellhallen bredvid.

Jag hoppas i alla fall att alla fick komma hem glada, nöjda och med alla ägodelar i behåll efter en proffsigt underhållande kväll.