Konsert
I Crusells anda
Östgöta Blåsarsymfoniker
Hans Pålsson, piano
Dan Larsson, klarinett
Andreas Lönnqvist, dirigent
Linköpings konsertsal 24/11
Vartannat år delas Crusellstipendiet ut, instiftat 1987 av MIL,Föreningen Musik i Linköping. På torsdagskvällen fick den ungadirigenten Eva-Charlotte Roslin ta emot stipendiet, den här gången 32000 kronor och det skedde i konsertpausen. Dessförinnan hade vi fåttlyssna till svensk musik från 1800- och tidigt 1900-tal. Efter pausbjöds det nutida musik.
Det började med Crusells "Uvertyren till den lilla Slavinnan", ettverk som Blåsarsymfonikerna spelade in på skiva för mer än tio årsedan. Jag har hört ensemblen exekvera den med större brio än den härgången.
Så var det dags för Hans Pålsson, för kvällen inte bara solist utanockså presentatör. Han orienterade publiken med avspänt demonstreradsakkunskap.
Det första numret var Stenhammars "Fantasi i h moll". Visst betonadePålsson dramatiken men framför allt underströk han styckets andrakvaliteter: ett drag av drömsk, ljus lyrik.
Tor Aulins "Fyra akvareller", som sedan framfördes i ett arrangemangför blåsare, väckte frågor. Blev första satsen här verkligen en"idyll"? Och saknades inte det graciösa drag som bör utmärka "Vaggsång"?
Inga frågor kvarstod efter framförandet av Crusells "Introduktion,Thema och variationer för klarinett". Solisten, Dan Larsson, är oerhörtskicklig. Också i de snabbaste partierna klingar verkligen hansklarinett. Och den långsamma mollvariationen spelades alldeles utsökt.
Efter paus kom först ett uruppförande: Ingvar Karkoffs "Ouverture".Stycket är relativt kort, anges bestå av fyra satser men allt spelas isvit. I mina öron var detta en ljus, tillgänglig och glad musik.Dirigenten, Andreas Lönnqvist, stortrivdes med sin uppgift ochapplåderna efteråt gällde nog lika mycket honom och orkestern som dennärvarande tonsättaren.
Och så till sist Torsten Nilssons pianokonsert "Steget övertröskeln". Det är näst intill omöjligt att säga något om verket efteratt ha hört det en enda gång. Det djupa allvaret, smärtan och våndanvar inte att ta miste på. Den oerhörda dramatiken fick gestalt i devåldsamma urladdningarna och de starka kontrasterna. Solistens,dirigentens och ensemblens totala närvaro gjorde starkt intryck. Nogsagt.