Linköpings kammarkör, S:t Hanskören. Instrumentalister.
Dirigent: Lars Beckman. Sopransolist: Åsa Jäger.
S:t Hans kyrka i Linköping
29 mars
Slutet av mars är inte den vanliga tiden att framföra dödsmässor. Men i detta John Rutters requiem finns anknytning till påsken och stilla veckan som Lars Beckman välformulerat påpekade i en inledande presentation.
Dessutom kan man tillägga att den spänning mellan mörker och ljus som finns i detta stycke och det påtagliga ljus det mynnar ut i, får det att knyta an till påsken och uppståndelsens glädjebudskap.
Som inledning till programmet sjöng kören sånger av Sven-Erik Bäck och Johannes Johansson. Den kärva och rika tonaliteten i Bäcks vackra ”Se vi gå upp till Jerusalem”, var ett välgörande och välljudande avstamp i en mer komplex musikalisk värld.
Sju instrumentalister var placerade framför kören. Som helhet var balansen bra mellan instrument och röster. Men kyrkan var fullsatt och det innebar en ganska dämpad akustik som ibland gjorde samklangen lite spretig.
Marie-Louise Beckmans orgel gav välbehövlig tyngd och botten till klangen, som i verkets inledning där det råder mörker och musiken hämtar kraft i de låga registren. Det är spänningsfyllt och intressant. Oförutsägbart. Sedan mynnar det ut i ett Kyrie eleison i en typisk Ruttersk melodisk och pampig karaktär.
I detta requiem finns vissa av de traditionella, latinska delarna. Utöver det har Rutter lagt in avsnitt från psaltarpsalmer, men som också förekommer i den anglikanska kyrkan. Del 2 – De Profundis eller Out of the deep är ett sådant.
Fredrik Lindström inledde här med expressivt cellospel. I övrigt är det ganska återhållsam musik, som en enkel och innerlig bön. Det bär psalmens karaktär och kören sjöng avskalat och behärskat i unisona partier.
Pie Jesu-avsnittet bars framförallt av Åsa Jägers sopran. Hon hade en ganska stor och kraftfull röst. Men här sjöng hon med fin mildhet och återhållsamhet, kongenialt med textens fridfulla budskap.
Sanctus sticker ut lite med sitt livliga temperament. Med drivande pukor och klockspel lyftes musiken till hög intensitet och jubel.
Sedan kontrasterar ett ödesmättat Agnus Dei. Från Hanna Remles oboe i ödsliga klagande toner, vandrade musiken i växlande harmonier och landade i en ljusare känsla där Delphine Constantins harpa tillförde en celest eller himmelsk känsla.
Dessförinnan hade Anna Englund Bohm med sin flöjt fått spela påskens hymn; Victimae paschali laudes, ett arkaiskt eko av den katolska mässan.
Allt mynnar i det eviga ljuset; Lux aeterna. Kvinno- och mansstämmor som sjungit var för sig i fridsamma, visliknande melodier, möttes mot slutet som en lågmäld enhet i ett durackord.