Di'Anno bättre än befarat

Jag anser det tillhöra allmänbildningen, men utifall du inte vet vem Paul Di'Anno är: det är han som sjunger på Iron Maidens två första album.

Deras två bästa album om du frågar mig. Ja, sjunga är väl kanske att ta i, men det är i alla fall han som ryter, skäller och ylar på två av den brittiska hårdrockens grundpelare. Efter att han 1981 fick foten från järnjungfrun har karriären minst sagt gått i stå.

Alkohol- och drogmissbruk har varit hämmande följeslagare i ett oändligt antal bandprojekt i hemlandet, USA och Brasilien. Ett par fängelsebesök har det också blivit, senast 2011 för sjukförsäkringsbedrägerier.

Det är med andra ord inte en helyllekille som kommer till mysiga Kulturakademin och det finns skäl till oro över kvaliteten på det vi kommer att få bevittna.

Hur är det med orken och skärpan? Kan Paul Di'Anno plocka fram den där tjugoåriga bindgalningen än idag? Jodå, bitvis lyckas han bra. Röstregistret är fortfarande charmigt millimetersmalt, men fysiken är det däremot sämre med. Knä- och ryggproblem har förvandlat honom till en mycket rundlagd och orörlig man och när han väl haltat fram till mitten av scenen är det där han står kvar.

Humöret bör jag kanske inte ens nämna, han verkar missnöjd med det mesta. Inte blir det bättre när någon ur publiken, förmodligen helt ovetande om allvaret, börjar tjafsa om låtvalet när sångaren med gråten i halsen ska hylla sin gamle vän och förre detta trummis i Iron Maiden, Clive Burr, som avled i tisdags.

Det blir en dryg timme med uteslutande Iron Maiden-material från Paul Di'Anno och hans norska kompband. En kvartett som tyvärr stressar lite för mycket och missar det där punkiga svänget som originalversionerna har. Men det går knappast att argumentera mot höjdare som "Murders in the Rue Morgue", "Killers" och avslutande kombinationen "Transylvania" och "Iron Maiden". Bättre än jag befarade och till slut ser till och med Paul Di'Anno rätt nöjd ut.