Det tänder inte till

The Refreshments, med rötterna i Gävle, är ett av landets hårdast jobbande rockband. Evigt turnerande, om man inte är i studion för att spela in en ny platta.

Konceptet ”Rock’n’roll X-mas” tioårsjubilerar, men i år svek Linköpingspubliken. Knappt 300 (sittande) personer i Crusellhallen en måndagskväll, då är det svårt att skapa rockstämning.

Det börjar bra. Bandet öppnar med en svängig version av ”Sleigh ride”. Sen följer ett Chuck Berry-riff från den stilsäkre gitarristen Jonas Göransson.

Redan i tredje låten börjar publiken spontanklappa takten.

Men sen händer just ingenting mer förrän gästartisterna intar scenen. Men vi är inte där ännu.

Bandets nav är basisten, sångaren och låtskrivaren Joakim Arnell.

Det som skiljer The Refreshments från ett duktigt coverband är just hans låtar. På gott och ont, det är skönt med ett band som litar på sina egna låtar, men å andra sidan är Arnells alster lite för lika varandra.

För att tala klarspråk, det blir lite tjatigt efter en stund.

Linda Gail Lewis kommer som en räddande ängel.Hon dunkar på pianot på samma klassiska sätt som storebror Jerry Lee.

Hon har varken rösten eller karisman, men självförtroendet är det inget fel på. Och lira rock det kan hon.

Flera i publiken hyllar henne stående efter det att hon kört brorsans superhits ”Whole lotta shakin´” och ”Great balls of fire”.

Nästa gäst är östgöte.

Det görs alltid stor sak av att Sven Zetterberg växte upp i Skärblacka, trots att det måste vara 40 år sen han flyttade därifrån.

Också han spelar mest egna låtar. ”Just another christmas” handlar om jul i ensamhet och Zetterberg stjäl showen med den och det långa slide-solot efter paus.

Nisse Hellberg ger där-emot ett rätt så ointresserat intryck. Jultemat är svagt och låtarna fäster inte.

Om det blev bättre under hans andra avdelning kan jag inte säga. Strax före Hellbergs andra entré var jag tvungen att lämna lokalen för att hinna skriva dessa rader.

Så länge jag var kvar uppstod varken rock- eller julstämning.

Både publik och artister gjorde tappra försök att höjatemperaturen. Men det tände aldrig till på riktigt. Mer än när Linda plankadebrorsans piano-solo i ”Great balls of fire”.