Kvällen började med att Mats Jansson åter visade vilken god presentatör och pedagog han är. Det han berättade om musiken och om dess skapare och tillkomst tillförde faktiskt något, han pekade exempelvis på några radikala drag i Brahms pianotrio c-moll. Detta är ett verk av en mogen mästare, och i yttersatserna slog det gnistor om de tre musikerna. Brahms öppnar med en emotionell rivstart, och med så kunniga och uttrycksfulla uttolkare som denna gång bibehålls sedan spänningen ända till det magnifika slutet. De tre instrumenten är jämbördiga och deltar på lika villkor. Brahms har något angeläget att förmedla i den här trion, och han gör det med auktoritet. Vilket är då hans ärende? Det går inte att uttrycka i ord, i så fall hade han kanske gjort det istället...
Efter paus spelades Beethoven, som trots sin respektingivande superstatus inte är på något titan-humör i sin tidiga pianotrio i G-dur. Det som hos den erfarne Brahms är proklamation är hos den unge Beethoven ännu prövande och kanske med en större grad av underhållningsambition. Medan de båda stråkarna hålls tämligen strama breder pianot generöst ut sig och innehar mestadels en central roll. I Mats Jansson fann Beethoven en optimal uttolkare - han var en genomgående "diskret virtuos", om han förfallit till att blåsa upp sig till pianolejon hade kammarformen sprängts.
Olsson och von Hahn fick sina instrument att sjunga vackert främst i andra satsens Largo. Tillsammans åstadkom de i de snabba satserna tydliga och lite överraskande accenter, något som gav profil åt helheten.
Olsson och Jansson framförde också Clara Schumanns "Tre romanser", förvisso bagateller i formen men ädelstenar i expressivitet och skrivna av en säker hand.