Medverkande: Olle Persson, baryton; Mats Bergström, gitarr
Wallenbergsalen, Linköping 10/5
Det finns en berättelse om att när Jussi Björling vid en konsert sjöng Hugo Alfvéns sång ”Skogen sover” så blev det ett sådant oerhört bifall att han omedelbart fick sjunga den en gång till. Alfvén var på plats vid konserten och uppsökte Jussi i logen efteråt. Han var överförtjust och utbrast: ”När du sjöng ’Skogen sover’ andra gången – då hörde jag den för första gången!”
Så var hela denna konsert med Olle Persson och Mats Bergström. Idel välbekanta sånger blev som nya. Utan några konstlade grepp fick de geniala, ibland hisnande, tolkningar. Olle Perssons röst har inga dynamiska gränser och Bergströms gitarrspel är stundom fullkomligt magiskt. Gitarrarrangemangen är såväl subtila som sublima.
Två lysande artister som älskar att uppträda tillsammans. Det strålar glädje och lättsam generositet om dem. Det kan inte bli bättre. Varenda ton, varje stavelse är väl avvägd. Dynamiken och uttrycket är så välbalanserat som det någonsin kan bli!
En enkel visa var en mycket passande rubrik på den här konserten, samtidigt som det ”enkla” med dessa artister blir oerhört konstfullt. Olle Adolphsons eget gitarrackompanjemang till ”Nu har jag fått den jag vill ha” är långt ifrån enkelt och Bo ”Geniet från Malmberget” Nilssons visor sticker ut med sin underfundiga melodik. Schuberts självständiga ackompanjemang, transkriberat från piano till gitarr av Mats Bergström själv, är mycket komplext och bitvis virtuost. Bergströms flageolett-spel i Nilssons ”Poesialbumet” var kongenialt till den dråpliga Hellsing-texten.
Som extranummer bjöds vi på Evert Taubes välanvända visa ”Kom i min famn” och här var det verkligen som att höra den för första gången. Olle Perssons mezza voce-sång och Mats Bergströms briljanta ackompanjemang var verkligen som att ”fara i blomdoft, ljus och toner hän till drömmars land”. Vi höll alla andan och jag tror att vi var många som förstod att bättre än så här kommer vi aldrig mer att få höra den.
Olle Persson skötte huvuddelen av presentationen och med några mindre dialektala inslag i inledningen bekräftade han att han var på hemmaplan. Det tackar vi för – han är mer än välkommen tillbaka, varje gång!