Både fans och recensenter har tagit emot Deep Purples senaste skiva ”Now what?!” med glada miner och responsen har fått de engelska legendarerna att fylla spellistan med nytt material. Sex låtar plockas från tvåtusentalet. Jag suckar djupt. ”Now what?!” följer enligt mig i fotspåren på bandets övriga tvåtusentalsproduktion, knappt lyssningsbart. Så i denna text har jag helt försökt att bortse från alla låtar som är yngre än 30 år, även om ”Hell to pay” faktiskt är gångbar. Sextiotalet representeras givetvis av ”Hush”, åttiotalet lika självklart av den såsiga ”Perfect strangers”. Nittiotalet lämnas lyckligtvis helt därhän. Sjuttiotalet har med nio nedslag i låtlistan i alla fall en majoritet.
Visst låter det bra och samtliga medlemmar är grymma på det de gör. Men tempot är bedrövligt. Den gubbigt trötta och uppgivna stämningen smittar snabbt av sig på mig. Jag vill också göra som Ian Gillan, gå och gömma mig bakom ett skynke, ibland flera gånger i en och samma låt. Dricka varmt, andas syrgas eller vad det nu är han gör där. Vad konserten skulle behöva är ett par rejäla rockrökare som ”Smooth dancer”, ”Highway star” eller ”Speed king”, något som bryter av i den gäspframkallande smålunken. Men tyvärr har bandet gått på det sömniga spåret även när det gäller att plocka fram lite mer obskyra gamla låtar. Varken ”Into the fire” eller ”The mule” osar särskilt mycket råbarkad hårdrock.
Nu är det ju så att några av medlemmarna snart kommer att skicka ut inbjudningarna till sina sjuttioårskalas och att åldersaspekten kanske borde beaktas när man sätter förväntningarna. Men med tanke på hur bra Deep Purple var vid sitt senaste Linköpingsbesök för några år sedan tycker jag ändå att jag har rätt att förvänta mig mer än den läggmatch jag får.
Nåja, ett Abba-medley i Don Aireys keyboardsolo lockar i alla fall fram ett leende och efter det ger sig bandet in på en slutspurt som i alla fall är både tyngre och mer intensiv än de inledande sjuttio minuterna. Tunga ”Space truckin’” och ”Smoke on the water” i hyfsade versioner kan ju få den allra suraste recensent att skina upp. Förbandet Graveyard från Göteborg var däremot det som fick mig att skina som allra mest under kvällen. Sjuttiotalsrock med känsla och ingen som helst antydan till ofrivillig gubbighet.