Under förra årets Sweden Rock Festival gladdes jag över bokningar åt punk och postrockhållet och hoppades på en vidareutveckling till i år. Tyvärr har festivalen tagit en annan riktning med vad jag vill kalla för "Hultsfredsmetal" som Coheed & Cambria, japanska Mucc och framförallt superpoppiga Disturbed. Jag är inte glad men festivalledningen får nog blodad tand då publikrekordet slås för sjätte året i rad.
I övrigt är festivalen som vanligt en bred blandning av allt som ryms inom begreppet hårdrock. Enda skillnaden är väl att återföreningskarusellen nu har nått nittiotalet och band som Carcass och At The Gates. Torsdagen puttrar på i ett ganska makligt tempo och jag finner inte mycket av intresse förrän avslutande At The Gates och Judas Priest. Britterna släpper snart sitt dubbla temaalbum om Nostradamus och två spår från det spelas. Jag undrar om sångaren Rob Halford ger prov på avancerat karaktärsskådespeleri eller om han verkligen är smidig som en reumatisk hundraåring. Trots att han under de de senaste åren har förvandlats till en rundmagad gubbe fungerar rösten fortfarande. Falsetten når visserligen inte lika högt längre men det låter åtminstone aldrig surt. Ett Greatest Hits-framträdande som ger publiken vad den vill ha och även lyckas överraska lite, det räcker gott för mig?
Fredagen börjar precis som torsdagen slutade, varmt. Ett varv förbi Linköpings återförenade stoltheter Axewitch hinner jag med innan jag måste uppsöka skugga i väntan på festivalens höjdpunkt, Ace Frehley. Att få se den gamle Kiss-gitarristen och notoriske strulputten känns mäktigt. Inte så mycket för att det är fantastiskt framfört, utan för att det är Ace, och att han verkligen är på plats. Det känns stort och värmer. Tyvärr spelar han lite för många Kiss-låtar för att jag ska känna mig helt nöjd.
Solen är på väg ner, snart är det dags att plocka fram varma mössan och fortsätta rocka tillsammans med Whitesnake och Def Leppard. Och efter det är det ju en hel lördag kvar på Sveriges största och trevligaste festival.