Bilden av den sörjande modern vid Kristi kors, är väl för många förknippad med motivet Stabat Mater. Denna medeltida text eller sekvens (i rimmad treradig vers), har tolkats och gestaltats av många tonsättare.
Mest känd och framförd är italienaren Pergolesis version från 1736. Detta verk ersatte på sin tid en tidigare version av Alessandro Scarlatti, att framföras i en årlig, kyrklig långfredagsritual i Nea-pel.
Scarlattis Stabat Mater hörs sällan i Sverige. Det var därför ett exklusivt framförande i S:t Lars kyrka på söndagkvällen. Exklusiva gäster var även sångarna Susanne Rydén och Mikael Bellini. Två av landets främsta solister inom barocktidens musik. Dessutom med Mark Tatlow på orgel, en auktoritet inom continuo ackompanjemang.
Stråkar från Östgöta barock matchade dock dessa fint. Ensemblen funge- rade väl, med följsamt och känsligt spel, och bra balans gentemot sångrösterna.
Det ligger nära till hands att jämföra Scarlattis verk med Pergolesis kända och älskade. Och visst finns det stildrag som går igen, typiska för tiden. Scarlatti som stor operakompositör, hade känsla för det dramatiska uttrycket. Här fångas det i ett mycket litet format, i korta, täta satser. Men man saknar de längre linjerna och helheten som utmärker Pergolesi.
Ett tecken på det dramatiska är även kontrasterna; mellan avsnitt av hoppfull bön där musiken är livlig och ljus i stämningen, och textrader med smärta och lidande då musiken vänder sig inåt och faller med spänningsfyllda, oväntade harmonier.
Rydén och Bellini lycka-des gestalta dessa växlingar väl, utan att gå till överdrift i uttryck och dynamik. Duosången var väl intonerad och samkörd, även om Bellinis röst i vissa register inte nådde fram riktigt.
I respektive solopartier kom de dock bäst till sin rätt, och helst minns jag just de tyngre och återhållet klagofyllda melodiavsnitten.