"Vi öppnar hårt ikväll" säger sångaren Kristofer Östergren och kör igång "Stranded love" från första plattan, följd av landsplågan "Baby" och en energisk version av "Last girl on my mind" från nya skivan. Och det är faktiskt förvånansvärt hårt och tungt. Ljudbilden domineras av gitarr och bas, de glimrande synthslingorna försvinner i det lite mullrigare och rockigare soundet. Inte mig emot. Det där lite plastigt sockersöta hos bandet som jag annars stör mig på blir inte alls lika påtagligt.
Kristofer Östergren sade nyligen att han har blivit bättre på att leda allsång under åren på turné med Melody Club och det måste man ge honom rätt i. Trots att det är lite väl glest i publiken, inte så det blir direkt pinsamt men ändå, lyckas han få igång en hyfsat mäktig allsång redan från början. Både han och resten av bandet tar i från tårna, svetten lackar och Kristofers yviga mörka kalufs blir allt tovigare.
Bäst är "Take me away" där bandet lyckas få fram ett riktigt dovt och suggestivt pump och nya singeln "Fever fever" som är en otroligt bra discodänga. Tråkigast är den saggiga delen i mitten av setet och att publiken sjunger högst i grovt överskattade "Destiny calling".
En söt blond tjej berättar för mig att Melody Club är det enda bandet som hela hennes tjejkompisgäng kunnat enas om att se. Såväl schlagertjejerna som r'n'b-kompisen och hon själv, som gillar Kent, tycker att Melody Club gör musik som funkar. Fast ingen av dem är något direkt fan. Det säger en del om bandets förmåga att göra cross-over-pop med bredd, men också om deras problem att bli riktigt angelägna för någon.
Själva verkar de inte bry sig utan skjuter iväg sina treminuterslåtar med entusiasm. De tycks strunta i musikhistorien och satsar på ett dansant och energiskt nu.
Bästa låtarna: "Take me away", "Fever fever", "Palace station" (såklart), "Killing a boy" och avslutande "Electric" som sitter som en smäck. Tråkigast: att jag inte kan se Kristofer Östergrens supertajta jeans från där jag står. De är ju en del av upplevelsen.